Linna Johansson blev en profilstark feministisk röst i slutet av 1990-talet, men de senaste åren har det varit tyst. Hon grundade och drev tidskriften Bleck där man använde sig av "allvar, ironi och enkla feministiska analyser" (enligt den egna hemsidan) för att utmana mediernas status quo. I Expressen arbetade hon länge som kolumnist men slutade enligt egen utsago för att hon tröttnade på sin egen röst, "jag har inte så avancerade åsikter".
Själv stötte jag först på henne i den numera nedlagda bloggen, specifikt hennes bloggtexter om träning, jag tror att någon i min närhet måste ha rekommenderat dem, hyllat dem. Med rätta, för det var bland det mest komplexa jag läst i ämnet.
Utgångspunkten var hennes egen träning, som hon beskrev helt befriat från vare sig glättighet eller billiga skämt på sin egen bekostnad (något som ju är lätt att hemfalla till när man ska prata om det tidlöst tragikomiska i kroppens begränsningar och förutsättningar).
Det var rakt. Det fanns utrymme för glädje, tvivel, krasshet, besvikelser på samma gång inför denna vardagliga aktivitet som vi ständigt omges av men sällan talar klarspråk om.
Men hon drog sig tillbaka, som sagt, höll låg profil. Om man inte visste det sedan tidigare har det varit svårt att inte snappa upp nu att det var för att skriva en roman. Omslaget till debuten "Lollo", en selfie av fotografen Arvida Byström som man precis som Bleck skulle kunna säga verkar med utgångspunkt i "allvar, ironi och enkla feministiska analyser", sitter tapetserat som affisch över hela stan. På mitt instagramflöde har den haft samma effekt som Karolina Ramqvists "Alltings början" eller Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande": alla läser dem, alla vill att andra ska veta att de läser dem.
Finns det några gemensamma nämnare mellan de tre böckerna? En framgångsrik marknadsföringsapparat, om man ska vara cynisk; författare som redan har skaffat sig en trogen fanskara genom långa karriärer som populära opinionsbildare. Antagligen också att innehållet vidrör någonting basalt mänskligt. I "Alltings början" och "Egenmäktigt förfarande" är den centrala relationen den mellan en kvinna och en svårt idoliserad man. Här, i "Lollo", står i stället två tjejkompisars relation i fokus.
Det är titelns Lollo, berättaren, och Lidija. De befinner sig i slutstadiet av perioden mellan studenten och tjugo-ish (jag har en känsla av att siffran som kommer efter tjugo blir högre ju rikare man är) där ingen riktigt avkräver en något ansvar, någon riktning, där motsatsen snarare är eftersträvansvärd.
Deras jämnåriga åker på backpackresor eller tar skitjobb, själva strövar de som ett slags kvinnliga Kenta och Stoffe mellan utsiktsplatser, centrum och bowlinghallen i sin Stockholmsförort, belägen någonstans i Hägersten innan det området var särskilt piffigt och hippt - eller kanske snarare i en parallell verklighet där det aldrig blev det. Dricker vodka och folköl, kedjeröker, snattar smink eller chips om de inte har pengar.
I mellanrummet mellan familjerna som de har växt upp i och familjerna de förväntas bilda själva tyr de sig till varandra. De behöver inget annat, övertygar de gång på gång varandra om. Samtidigt har Lidija löst formulerade drömmar om framtida erövringar - de ska bli popstjärnor respektive författare - och Lollo slits tidigt mellan rädslan för att deras kravlösa tillvaro ska få ett slut och insikten om att den måste det.
När de upptas i den karismatiska Mimmis krets tar det också slut. Eftermiddagsfyllorna på tu man hand ersätts av knarkspetsade fester och webcamporr som slutar i skandal och kvällstidningsrubriker. På kiosklitteraturspråk skulle man kunna säga: det går utför. Men det är liksom inte poängen, det här är ingen berättelse om hjälplösa flickor i knipa. Lollo, berättaren, förhåller sig själv till den alternativa historien om sina twenties som den skildrats på löpsedlar, och hon förkastar den, föraktar den. Det här är hennes historia och hon - eller rättare sagt Linna Johansson - äger den.
"Lollo" påminner ibland om Émile Ajars (pseudonym för Romain Gary) roman "Med livet framför sej": humor mot en tragisk backdrop, skildringen inifrån en sluten värld som är sorglig och kärleksfull på samma gång. Samhällskritiken behöver inte stavas ut, den sipprar mellan varje rad.
Linna Johansson skriver rappt och vackert utan att det är ornamenterat eller sentimentalt - med allvar och ironi! - om en nostalgi som omgivningen aldrig kommer att förstå. Efter att ha avslutat "Lollo" saknar man henne och Lidija som om man själv hade känt dem.
Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.09.10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar