"Jag ber om ursäkt, men jag måste bli personlig för att svara på det", säger författaren Abdellah Taïa när en man i publiken ställer en fråga om slutet på filmen som vi nyss har sett. "Frälsningsarmén", en filmatisering av hans egen roman med samma namn är hans debut som regissör och manusförfattare.
"Saken är den", fortsätter han, "att de mest extatiska ögonblicken i mitt liv har varit när jag avslutar saker, när jag lämnar någon. Jag älskar massvis av Hollywoodfilmer, men den sortens slut finns inte i livet. Och inte i min film."
Insikten om hur ingen erfarenhet helt kan avslutas ringer genom hela Taïas författarskap, som gång på gång avhandlar barndomen i Marocko, homosexualiteten och tillvaron som invandrad arab i Europa. När den inåtvända subjektiva berättarformen från romanen "Frälsningsarmén" skiftar till filmens på avstånd iakttagande får jag en känsla av att jag spionerar.
Scenerna är ofta så gott som ordlösa. Ingen musik. Med ett undantag: en kärlekssång med den egyptiske ikonen Abdel Halim Hafez. Först på den lilla tv:n i barndomshemmet, föremål för en passivt aggressiv dispyt mellan föräldrarna. Sedan i filmens sista scen i ett rum på titelns Frälsningsarmélokal i Genève, sjungen av en annan marockansk man som tack för att huvudpersonen Abdellah erbjuder sig att dela sin apelsin med honom.
"Men hur gick det för honom?" frågar mannen i publiken oroligt.
Verklighetens Abdellah, hyllad, charmerande, svarar att det finns ett annat slut som klipptes bort. "Ska jag säga det?"
Från publiken hörs ett unisont "ja".
Ursprungligen publicerad i Expressen, 2014.03.21
