Den japanska konstnären Yayoi Kusama intar Moderna museet med en färgsprakande retrospektiv.
Hanna Johansson njuter av en mycket speciell utställning.
Yayoi Kusama har sagt att hon ska måla 100 målningar till innan hon dör. Nu är hon uppe i över 1 000. Nästa mål: 2 000. Men Kusama säger också att hon kommer att fortsätta att måla efter sin död, och om ni ursäktar att jag blir lite new ageig: jag tror henne.
Kusama fyller 87 i år och hennes retrospektiv turnerar just nu i Norden med en serie sena målningar. De är färdigställda mellan 2013 och 2015. Väldigt stora, färgerna bjärta.
Hon har alltid varit i centrum av sin egen konst, bokstavligen, bland annat genom att låta sig fotograferas i kläder som får henne att smälta in i verken. Utställningen på Moderna museet drar upp linjerna mellan de tidiga målningarna i födelsestaden Matsumoto till flytten till New York 1957, där Kusama delar ateljé med Donald Judd och Eva Hesse och börjar måla sina "Infinity nets", enorma målningar där tjockt pålagd färg bildar mönster som av mängder av hål. Att se dem i verkligheten är fantastiskt.
Mjuka tygfallosar
Vidare till skulpturerna där mjuka tygfallosar fästs vid vardagsföremål som stegar och väskor, till samarbetet med Louis Vuitton, till det färgstarka 1980-talet. Vid det här laget har Kusama, på grund av sina psykiatriska problem, frivilligt lagt in sig själv på det vårdhem i Tokyo där hon än i dag lever. Skilj på konst och konstnär, som man brukar säga när någon folkkär artist kommer ut som rasist eller sexualförbrytare eller dylikt - men i det här fallet är det omöjligt. Kusamas konst är en förlängning av den egna existensen, präglad av en osviklig integritet inför den egna, inre världen.
Kusama kommenterar
Med det sagt har vi inte att göra med någon världsfrånvänd konstnär. Med sina happenings iscensatta på platser som Wall Street, vid Frihetsgudinnan och i fontänen på MoMA - "Mausoleum of Modern Art", som hon kallade det - kommenterade hon både amerikansk politik och konstnärskapets villkor. Det tydligaste exemplet på det senare är "Narkissos trädgård", ett verk som återskapats och lagts till i Moderna museets version av retrospektivet. Till Venedigbiennalen 1966 beställde Kusama 1500 spegelbollar av plast som lades ut på marken utanför den italienska paviljongen. Snart började hon sälja bollarna: två dollar styck. Det dröjde inte länge innan hon blev utslängd från biennalen med motiveringen att man faktiskt inte kan sälja konst som om det vore korv eller glass.
Inte till salu
Ett bärande element i "Narkissos trädgård" är just transaktionen, men också hur verket bit för bit förändras. Det blickar framåt mot Félix Gonzalez-Torres högar av karameller där besökarna uppmanas att ta med sig en karamell ända tills högen, gradvis, upphör. På Moderna museet är spegelbollarna inte till salu - man kan inte sälja konst på ett museum som om det vore korv eller glass! - och "Narkissos trädgård" har därmed återvänt, på ett kanske lite sorgligt vis, dit det började.
Ursprungligen publicerad i Expressen, 2016.06.15
