Kulturhuset har gått vilse i blåbärsskogen

Kulturhuset Stadsteaterns nya konstsatsning handlar om "den farliga naturen".

Hanna Johansson blir irriterad över klyschorna och manar till uppryckning.

På väggen i förmaket till Kulturhusets nya utställning ”Natura dentata” kan man läsa att ”vi” som präglas av ”den nordiska synen på naturen” har ett förhållningssätt till den som är lika delar andligt, lika delar konsumtion. Naturen är en arena för avkoppling eller underhållning, där man badar och tältar och plockar svamp. Men, fortsätter texten, egentligen är naturen inte alls god utan också en ”kraft som saknar empati” och ruvar på farligheter.

Här sås ett frö till en irritation som inte kommer att lämna mig under tiden jag tillbringar i utställningen. Självklart saknar naturen empati, den tycker och känner ingenting. Naturen som en hotfull kraft är en uttjatad klyscha, och utgångsläget att folk i allmänhet förhåller sig till naturen som ett mysigt vardagsrum är dels tröttsamt medelklassigt, dels inte sant. Inte ens i Elsa Beskow-idyller om blonda barn som traskar i blåbärsskogen och åker längdskidor erbjuder naturen en helt och hållet trygg famn. 

Några höjdpunkter finns ändå

Den tunna röda koncepttråden gör inte de utställda verken någon tjänst. Mycket är starkt på egen hand, som Anna-Karin Brus detaljrika vanitas-kollage där hon, inspirerad av 1600-talskonstnären Jan Davidsz de Heems, har skapat svartvita förgänglighetsstilleben av gamla fotografier.

En annan höjdpunkt är Martin Bergströms och Thomas Klementssons suggestiva videoverk ”Kaamos” där torkade växter kokar i bubblande, glittrande, kolsvart vatten och nakna människokroppar tycks vara på väg ner i underjorden. Minna Palmqvists smältande smörskulptur i filmen ”Intimately social 5.10” ska också nämnas, både äcklig och intelligent.

Mötet äger aldrig rum

Men den lata tematiska inramningen får ”Natura dentata” att kännas som en examensutställning där en bred gemensam nämnare har klistrats på i efterhand.

Undertiteln ”Konst och mode i en mörk omfamning” utlovar ett möte som aldrig äger rum, i stället är det spretigt och ensamt. Ska Kulturhuset Stadsteatern bli en konstinstitution att räkna med krävs mer ambitiösa idéer och mindre amatörmässigt utförande än så här.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.03.22

Innanförskap och utanförskap på Moderna

Hanna Johansson ser Louolou Cherinets "Who learns my lessons complete?" på Moderna museet i Stockholm.

I Loulou Cherinets film "White women" (2002) är ljuset varmt och glödande som i Fassbinders "Querelle" eller som i en klyscha om en romantisk restaurang. En kamera roterar runt ett middagsbord efter maten, glasen är suddiga av fingeravtryck. 

Filmen visas, tillsammans med tre andra, på Moderna museets utställning "Who learns my lesson complete?", en dikt ur Walt Whitmans ständigt utökade och utvidgande samling "Leaves of grass". Centralt i Cherinets videoverk är skillnader, motsatspar som här/där, vit/svart, innanför/utanför. I "Statecraft" (2017) visas ett par filmer parallellt, inspelade gruppsamtal om ”innanförskap” i relation till ordet ”utanförskap”, ett ord som populariserades under valrörelsen 2006.

Improviserade reaktioner

På väggen intill projiceras verket "Magical transformations of the world" (2009), där fem skådespelare improviserar reaktioner på politiska utspel. Skådespelarna grimaserar missnöjt, för uppgivet händerna till ansiktet, som om de reagerade på samtalet som pågår bredvid eller oss som tittar på.

Men bäst, mest lockande är återigen "White woman". Den roterande kameran är hypnotiserande. Det finns en illusion av gemenskap eller någonting rentav generiskt i själva premissen: åtta män kring ett middagsbord i likadana tröjor som turas om att berätta om sina första möten med vita kvinnor, i förlängningen med vithet, med Sverige.

Sexualitet, kön och sår

I Moderna museets verksbeskrivning är de ”åtta svarta män” utan närmre identifikation, de namnges först i eftertexterna. Den ständigt rörliga kameran tvingar en att fokusera lika mycket på männen som lyssnar som den som pratar. Man glömmer bort vem som pratar. Det finns delade övergripande teman i männens historier: sexualitet, kön, sårbarhet, objektifiering, kärlek. 

Den unika erfarenheten framträder varv efter varv. De lyssnande männen kommer med inpass eller protester. Om dikotomierna är Loulou Cherinets ämne är formen snarare mötet, det sneda strecket mellan de där motsatsorden.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.03.21