Gripande svanesång i Martin Luuks debut

Hanna Johansson rycks med av Martin Luuks debutroman "Gud har för mycket tid".

Vi börjar med en välbekant scen för minnesgoda stockholmare: en medelålders kvinna, hukande i utkanten av Rålambshovsparken, utrustad med fångstkrok och laxhåv och lårhöga byxor, på väg att fånga in ännu en svan att addera till skaran hemma i lägenheten på Kungsholmen.

I tingsrättsprotokollet för den så kallade svankvinnan, som 2008 dömdes för djurplågeri sedan det upptäckts att hon fångat in och förvarat svanar hemma i sin lilla etta, förekommer Roy Andersson-meningen: "Hennes avsikter har varit de bästa även om det någonstans gick väldigt fel."

I Martin Luuks debutroman "Gud har för mycket tid" heter svankvinnan Gabriella, hennes bästa vän heter Johanna; Johanna sysslar med konst som i princip uteslutande handlar om eller innehåller mens. Som barn slöt de en pakt om att tillsammans höja sig över det vanliga livet, över smutsen och bråten, att vara en vandrande protest.

Men under uppväxten uppstår gång på gång konflikter om hur långt ifrån normen de ska befinna sig och på vilket sätt de ska avvika från den. Johannas protester - att gifta sig vid midnatt i en solkig bröllopsklänning, döpa sin dotter efter en kamera, i ett konstverk släppa ett mensregn med helikopter över Sala - blir hyllade, hennes normbrytande sker inom ramen för vad folk kan tycka är subversivt, bohemiskt, kaxigt, men inte hotfullt.

Gabriella glider däremot längre och längre från det socialt accepterade livet men samtidigt, kanske, djupare in i sig själv. Börjar samla på svanar. Slutar tvätta sig.

Ibland tror Johanna att de har setts för sista gången, hoppas rentav, men hon visar sig alltid ha fel. Gabriellas och Johannas relation under livet skildras egentligen utan särskilt många dramaturgiska knep, ingen särskild stegring eller brytning.

Och det är Luuks väldiga omsorg om sina gestalter som ändå gör denna lågintensiva berättelse så medryckande, som om hans egen nyfikenhet liksom smittade av sig. "Gud har för mycket tid" är en naivistisk berättelse om livets villkor, underhållande och gripande.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.05.21

Ett vykortsalbum från den enda resan

På vernissagen till Ylva Oglands "Hon i fyra akter" på Bonniers konsthall, hennes hittills största separat- utställning, står konstnären på knä i en provisorisk ateljé och målar gråa ridåer. Det kommer hon att fortsätta med fram tills utställningen stänger den 26 juli: Hon är årets gästkonstnär på konsthallen, vilket innebär att delar av utställningen skapas medan den pågår.

Ogland har sedan 1990-talet arbetat med måleri som utgångspunkt men inte uteslutande medium. Här figurerar målningarna i installationer. Motiven är laddade och kretsar kring existentiella grundvillkor, död och födelse.

En serie porträtt avbildar Ylva Oglands far i dödsögonblicket eller strax därefter, munnen öppen som hos en man som somnat på ett tåg. Han ser skräckslagen och skräckinjagande ut på samma gång. I installationen av "Xenias födelse", en självporträttserie tillsammans med konstnärens dotter som skildrar ögonblicket precis efter födelsen, märks influenser från filmens värld. Konstnären sitter på knä ovanpå ett rosa tyg med nedböjt huvud och barnet i sin famn, de förenas ännu via navelsträngen. Målningarna bildar en mur kring geometriskt utlagda konstnärsmaterial där det inte går att närma sig någon enskild bild. I stället bildas en stillbildstrumma som inte skildrar någon rörelse, bara ett enda förlängt ögonblick.

Ylva Ogland har talat om denna måleriets förmåga att frysa tiden, men egentligen är det ju tvärtom. Måleriet tvingar verkligheten att utvidga sig. Därför är konstnärens fysiska närvaro på konsthallen relevant, precis som de konstnärsmaterial som "Xenias födelse" omringar: Det påminner om avbildningsakten. I det här sammanhanget är den intressantare än själva avbildningarna. Som i ett familje-album: Nej, det är ingenting särskilt med just den här julen, den här födelsen eller det här femtioårskalaset, huvudsaken är att du var där, det hände dig. Man är en turist i den här världen, i livet, försöker samla på sig bevis på detta, att man har existerat. Så ser jag "Hon i fyra akter": Som en samling bevis, ett vykortsalbum från den enda resan.

Det är en suggestiv, genomtänkt och gripande utställning – utnyttja Bonniers konsthalls numera fria inträde och se den med egna ögon.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.05.02