Designboomens bön

Hanna Johansson ser svenskt mode på Sven-Harrys.

Utställningen "Svenskt mode: 2000-2015" tar avstamp i en typ av formulering som alltid gör mig lite misstänksam: "Kring millennieskiftet startade en explosionsartad kreativ utveckling på den svenska modescenen."
Under den här perioden grundas tongivande modetidskrifter som Bon och Rodeo, Stockholms modevecka äger rum för första gången, Sveriges första professur i mode utses, "Stil" i P1 börjar sändas och SVT visar kulturprogrammet "Velvet" som helt ägnas åt mode.
Å ena sidan, alltså: kartan ritades om för hur moderapportering såg ut i Sverige. Å andra sidan, för man måste ju ha något att rapportera om: en designboom av sällan skådat like.

Här har gästcuratorn och Elleredaktören Cia Jansson, i samarbete med en urvalsjury av framstående svenska modejournalister, satt ljus på ett antal olika riktningar inom svensk modedesign: jeans, svart, reform, volym, för att nämna några. "Varför spelar jeansen en så framträdande roll i samtida svenskt mode?" frågar man sig i pressmaterialet.
De utställda denimplaggen ger inga ledtrådar. Då blir det roligare när fokus är det renodlade hantverket, kreativiteten, skönheten, som i AltewaiSaomes pärlbroderier eller Fifth Avenue Shoe Repair-kreationerna från mitten av 00-talet, när de fortfarande hette just så.

Men där finns ett annat problem: mycket av det som visas har helt enkelt inte tillräcklig verkshöjd. Det blir intetsägande att visa upp en Nakkna-outfit utan att berätta om varför märket Nakkna - med flera - inte finns längre. Eller att överhuvudtaget forma en utställning utifrån antagandet om att det finns en modeboom utan att diskutera vad som orsakade den.
Och varför jag blir obekväm av formuleringen om den explosionsartade svenska modescenen: för att det så ofta låter som en vädjan.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2014.06.04