Att läsa Lina Hagelbäcks prosalyriska debut "Violencia" från 2013 liknade ofta att läsa en översatt bok från ett språk med en annan historia än vårt, andra associationer i sig. Det gjorde bokens adjektivrikedom - med formuleringar som "koagulerad skymning" eller "missfärgade drömmar" - logisk. Och genom det vackra, konstlade språket sken alltid det som det försökte berätta: en historia om den karismatiska Violencia och en undergiven jagberättare, Stina.
I uppföljaren "Violencia och hennes far" skildras ett annat slags maktrelation: den vuxna Violencia får en chans att göra upp med sin våldsamme, ständigt svikande pappa Esra. Detta sker mot en mustig backdrop i Sicilien och sköljs ned med förmodligen dödliga mängder mandelvin, limoncello, champagne och lagrad kubansk rom.
Stilen är omisskännlig och det är svårt att inte charmas av Violencia. Hon är som en dröm i bemärkelsen: i hög grad verklig, men inte helt och hållet. Historien om henne har ett episkt anslag som för tankarna till fantasy, ett gränslöst berättande.
Delarna där Esra talar har ett helt annat språk än Violencias - det är ett övertygande porträtt av en rätt pösig och patetisk bohem. Det påminner om att läsa de två huvudpersonernas respektive dagböcker utan att de vet om det. Men det saknas en nerv, en spänning som fanns i debutens skildring av en ojämställd social situation, far och dotter har just ingen dynamik här.
Texten bottnar inte heller riktigt i de djupare delarna av den psykologiska bassängen, där skildringar av våld och död mest känns magstarka och malplacerade. Esras och Violencias dikter som sprängs in i texten i tid och otid stör dessutom rytmen.
Som skröna däremot: underbar. Lina Hagelbäcks skrivande är varmblodigt och världsfrånvänt på ett sätt som jag önskar att flera unga svenska författare skulle kunna våga vara.
Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.01.29
