På rymdsafari hos Moderna museet

Häromveckan lyste superblodmånen på oss. På Moderna museet glittrar Olafur Eliassons ljuskaskader och regnbågar.

Hanna Johansson funderar över hur fenomenen fyller samma funktion.

Förra veckan ägde ett sällsynt naturfenomen runt. Det var superblodmåne, och jag försökte (men misslyckades med) att dagarna innan reda ut exakt vad detta innebar. Det var en månförmörkelse, hur som helst, och solljuset som filtrerades genom jordens atmosfär skulle göra månen röd.

Jag ställde ett alarm för att gå upp och titta på detta, främst motiverat av någon slags fear of missing out. Nästa gång detta fenomen äger rum är 2033, varnade tidningarnas vetenskapssidor. Så jag gick lydigt till ett berg i närheten av mitt hus, mötte några grannar som gett sig ut med samma avsikt som jag. Men det var molnigt och det enda som syntes var ett rostfärgat skimmer runt månen. Snart bröt vi upp, en efter en. Det var inte helt tillfredställande. Samtidigt fanns något trivsamt hedniskt i denna aktivitet: att vi stod där tillsammans, mitt i natten, och stirrade på himlen med oklar utdelning. Att få en skönhetsupplevelse? Nå någon sorts insikt?

På Moderna museets nyöppnade Olafur Eliasson-utställning "Verklighetsmaskiner"är den sortens meningsskapande aktivitet som vi ägnade oss åt där på berget central. Verklistan spänner från det tidiga nittiotalet till i år, med det för utställningen nyproducerade "Less Ego Wall", en kalejdoskopisk spegelvägg med fönster in mot nästa rum. Att speglar och fönster förekommer genomgående är kanske en övertydlig illustration av det Eliasson försöker att åstadkomma: att uppmärksamma besökaren i museirummet och göra henne delaktig och medveten om inte bara vad hon ser, utan hur. Redan namnet "Verklighetsmaskiner" anspelar ju på hur verkligheten konstrueras. Som i labyrinten "Seu corpo da obra", förlagd till ArkDes lokaler intill Moderna museet, där fält av magenta, cyan och gult som i en jättelik färgskrivare korsar varandra och bildar ett regnbågsfärgat system. I installationen "Beauty" från 1993 genomlyses en artificiell dimridå av strålkastare så att den flackar som ett tunt och glittrande tyg. Effekten påminner om ljuset runt molnen som omgärdade månen på min misslyckade rymdsafari. Skönheten är immateriell och uppstår också här bara under rätt förutsättningar, rätt ljusförhållanden, vid en särskild position. Dess karaktär av naturfenomen som den delar med "The Sandstorm Park" och "Moss Wall" bryts mot den tydligt demonstrerade konstruktionen, som en illustration av maktförhållandet mellan natur och kultur.

I utrymmet däremellan bottnar ju all existentiell ångest: att det finns gränser för vart vår kontroll som kulturvarelser når, att behöva underkasta sig förgänglighetens lagar. Verket "Big Bang Fountain" belyser förgängligheten och godtyckligheten i det egna seendet kanske bäst: en fontän som skjuter kaskader av vatten uppåt i totalt mörker lyses upp av stroboskopiskt ljus, som en kamerablixt, precis när vattnet når sin högsta punkt. Det är över på ett ögonblick. Bilden av det uppskjutna vattnet är unik och omöjlig att bevara.

Kärnan i "Verklighetsmaskiner" och i Eliassons hela konstnärskap är alltså kanske att försöka besvara varför jag och många med mig begav oss ut en höstnatt för att titta på himlen. Vad vi såg är inte lika viktigt som att vi försökte.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.10.05