Evin Ahmad, "En dag ska jag bygga ett slott av pengar"

Till vardags är Evin Ahmad skådespelare på Folkteatern i Göteborg. Hanna Johansson läser hennes debutroman som vittnar om en begåvning utöver det vanliga.

Skådespelaren Evin Ahmads debutroman har en underbar titel, fylld av längtan. Den börjar med ett slags prolog: ”Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden”, för att tunnelbanelinjen löper nästan helt i mörker. Det är en vacker bild och en föraning om vad som komma skall, både resandet som övergripande tematik och Ahmads förmåga att dröja vid alldagliga scener och slipa dem till poesi.

Filmen "Dröm vidare"

Det är förresten svårt att undvika det där, ”skådespelaren Evin Ahmad”, yrkestiteln. Hon var stjärnan i Rojda Sekersöz lysande film "Dröm vidare" från tidigare i år och ingår i den fasta ensemblen vid Folkteatern i Göteborg. 

Det är också en impuls att vilja ledsaga läsaren, en stor del av "En dag ska jag bygga ett slott av pengar" upptas av berättarjagets väg till skådespeleriet. Studievägledarens skepsis och pappan som oroligt varnar att teater bara är en hobby, men som visar sig härbärgera egna skådespelardrömmar. Hyckleriet på scenskolan: innerstadsbarn som koketterar med att ha ont om pengar för att sedan hoppa upp på cykeln och åka hem till lägenheten som mamma och pappa har köpt, scenskolan där man diskuterar klass och rasism men inte hälsar på städarna.

Överlevarens skuld

Hindren som övervinns gör varken Ahmads huvudperson starkare eller svagare. De bara finns, det är erfarenheter vars effekter liksom löper parallellt och aldrig lämnar en. En begravning tidigt i romanen sätter tonen för den överlevnadsskuld som ska komma att prägla resan mot det andra livet.

Kanske ligger det också nära till hands att tänka på skådespelaren Evin Ahmad för att det är så lätt att föreställa sig det här materialet på scen. En del av det har hämtats från Ahmads examensmonolog "Bangaren", och det märks. Ibland är det som om texten vädjar om att förkroppsligas. Men att "En dag ska jag bygga ett slott av pengar" tycks vara skriven för en röst är inte ett problem – inte när rösten är så här unik.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.08.31

”Bland det rakaste och mest gripande jag läst om det svenska klassamhället”

PR-profilen Daniel Redgerts bok Vem fan är han?? kom i slutet av juli och har sålts in som en ”handbok i hur man tar sig fram och gör sig ett namn i dagens Sverige”. Spoiler: det gör man genom hård och strategisk social climbing men också, faktiskt, genom att jobba jävligt mycket: stå på Donken varje helg hela gymnasiet, jobba parallellt som restaurangnisse och på PR-byrå för några tusenlappar varje månad. Tills det efter ett par år lossnar, man får ett fetare PR-jobb och en Flashbacktråd, slipper samla gamla fimpar att röka och ta med sig eget tetra-vin till klubben.

Framgångssagan som skildras är egentligen inte särskilt kontroversiell. Däremot är Vem fan är han?? bland det rakaste och mest gripande jag läst om det svenska klassamhället, mycket tack vare att Daniel Redgert inte gör några anspråk på att varken verka smart och analytisk eller nå någon slags försoning. När han beskriver sin högstadietid är han oförblommerat föraktfull mot kompisen Martins mamma, som röker gula Blend och lyssnar på Kikki Danielsson och har en stor, brun hörnsoffa i skinn – ”anledningen till att jag än idag inte klarar av att sitta i vare sig hörn- eller skinnsoffor” – eller mot kompisen Carolines billiga smink som hon köpt på Ullared med sin ”SD-familj”, eller mot klasskompisarnas Bilddagboken-uppdateringar från fester med Smirnoff och cigg som nåns brorsa har köpt ut. ”Alkoläsk dricker man inte i Stockholm, och jag skulle aldrig dricka en Smirnoff”, svär den tonårige Daniel Redgert.

Men att han själv är måltavla för samma förakt är han samtidigt akut medveten om. Det finns en fantastisk mening som beskriver en högstadielärares överdrivet prydliga klädstil: ”Margaretha ville egentligen jobba på en finare skola, det var den hon var uppklädd för.” På den prosaiskt namngivna Nybyggeskolan där Daniel Redgert tillbringar sina tidiga tonår går det ”bråkstakar” och han har liksom förlorat redan när han börjar där, efter att inte ha klarat sång- och dansinträdesprovet till den snofsigare Fryxellska skolan där man får gå om man bor i villa eller kan just sjunga och dansa. Ett annat, bättre liv hägrar ständigt strax utom räckhåll.

Vad som för många provocerar hos Daniel Redgert, tror jag, är inte så mycket hans metoder för att nå framgång – de är, återigen, inte särskilt unika – utan att det han kämpar så hårt för ur något slags medvetet storstadsperspektiv är såna skitdrömmar. Vem fan vill jobba med PR? Så gärna? Men det är ju inte bara ett jobb som står på spel, det är just det där andra, attraktiva livet, ett självförverkligande som hänger på en ytterst skör tråd.

Sverige är osedvanligt statusorienterat utan att för den skull vara en meritokrati. Vad som spelar roll är vad du heter, vem du känner, i mindre utsträckning vad du gör. Att klättra upp ett pinnhål i den här förment platta hierarkin innebär att man får behandla alla som befinner sig strax under som luft, något Daniel Redgert som sagt har befunnit sig på båda sidorna av. Revanschlustan är en återkommande drivkraft. Den är ovanlig och uppfriskande, hans ärlighet inför detta faktum. I bokens insprängda karriärsfloskler må det stå saker som ”Kör, bara kör” och ”Var alltid självklar”, men Vem fan är han?? har ett betydligt mörkare framgångsbudskap: var född på rätt plats. Och är du inte det: var beredd på att plocka fimpar.

Ursprungligen publicerad på Politism, 2017.08.18

Ny FORM!

Hallå eller! Nytt nummer av FORM ute nu - jag har intervjuat Färg&Blanche och skrivit en krönika om skrädderi, Anna-Sara Dåvik och Atacac. Läs online eller i FORMs app. Eller gå och köp den i butik som på den gamla goda tiden.