På rymdsafari hos Moderna museet

Häromveckan lyste superblodmånen på oss. På Moderna museet glittrar Olafur Eliassons ljuskaskader och regnbågar.

Hanna Johansson funderar över hur fenomenen fyller samma funktion.

Förra veckan ägde ett sällsynt naturfenomen runt. Det var superblodmåne, och jag försökte (men misslyckades med) att dagarna innan reda ut exakt vad detta innebar. Det var en månförmörkelse, hur som helst, och solljuset som filtrerades genom jordens atmosfär skulle göra månen röd.

Jag ställde ett alarm för att gå upp och titta på detta, främst motiverat av någon slags fear of missing out. Nästa gång detta fenomen äger rum är 2033, varnade tidningarnas vetenskapssidor. Så jag gick lydigt till ett berg i närheten av mitt hus, mötte några grannar som gett sig ut med samma avsikt som jag. Men det var molnigt och det enda som syntes var ett rostfärgat skimmer runt månen. Snart bröt vi upp, en efter en. Det var inte helt tillfredställande. Samtidigt fanns något trivsamt hedniskt i denna aktivitet: att vi stod där tillsammans, mitt i natten, och stirrade på himlen med oklar utdelning. Att få en skönhetsupplevelse? Nå någon sorts insikt?

På Moderna museets nyöppnade Olafur Eliasson-utställning "Verklighetsmaskiner"är den sortens meningsskapande aktivitet som vi ägnade oss åt där på berget central. Verklistan spänner från det tidiga nittiotalet till i år, med det för utställningen nyproducerade "Less Ego Wall", en kalejdoskopisk spegelvägg med fönster in mot nästa rum. Att speglar och fönster förekommer genomgående är kanske en övertydlig illustration av det Eliasson försöker att åstadkomma: att uppmärksamma besökaren i museirummet och göra henne delaktig och medveten om inte bara vad hon ser, utan hur. Redan namnet "Verklighetsmaskiner" anspelar ju på hur verkligheten konstrueras. Som i labyrinten "Seu corpo da obra", förlagd till ArkDes lokaler intill Moderna museet, där fält av magenta, cyan och gult som i en jättelik färgskrivare korsar varandra och bildar ett regnbågsfärgat system. I installationen "Beauty" från 1993 genomlyses en artificiell dimridå av strålkastare så att den flackar som ett tunt och glittrande tyg. Effekten påminner om ljuset runt molnen som omgärdade månen på min misslyckade rymdsafari. Skönheten är immateriell och uppstår också här bara under rätt förutsättningar, rätt ljusförhållanden, vid en särskild position. Dess karaktär av naturfenomen som den delar med "The Sandstorm Park" och "Moss Wall" bryts mot den tydligt demonstrerade konstruktionen, som en illustration av maktförhållandet mellan natur och kultur.

I utrymmet däremellan bottnar ju all existentiell ångest: att det finns gränser för vart vår kontroll som kulturvarelser når, att behöva underkasta sig förgänglighetens lagar. Verket "Big Bang Fountain" belyser förgängligheten och godtyckligheten i det egna seendet kanske bäst: en fontän som skjuter kaskader av vatten uppåt i totalt mörker lyses upp av stroboskopiskt ljus, som en kamerablixt, precis när vattnet når sin högsta punkt. Det är över på ett ögonblick. Bilden av det uppskjutna vattnet är unik och omöjlig att bevara.

Kärnan i "Verklighetsmaskiner" och i Eliassons hela konstnärskap är alltså kanske att försöka besvara varför jag och många med mig begav oss ut en höstnatt för att titta på himlen. Vad vi såg är inte lika viktigt som att vi försökte.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.10.05

Linna Johanssons återkomst som Lollo

Linna Johansson lämnade den feministiska debatten för att skriva skönlitterärt. Hanna Johansson gläds åt en debutroman där kvinnan tar makten över sin historia.

Linna Johansson blev en profilstark feministisk röst i slutet av 1990-talet, men de senaste åren har det varit tyst. Hon grundade och drev tidskriften Bleck där man använde sig av "allvar, ironi och enkla feministiska analyser" (enligt den egna hemsidan) för att utmana mediernas status quo. I Expressen arbetade hon länge som kolumnist men slutade enligt egen utsago för att hon tröttnade på sin egen röst, "jag har inte så avancerade åsikter".

Själv stötte jag först på henne i den numera nedlagda bloggen, specifikt hennes bloggtexter om träning, jag tror att någon i min närhet måste ha rekommenderat dem, hyllat dem. Med rätta, för det var bland det mest komplexa jag läst i ämnet.

Utgångspunkten var hennes egen träning, som hon beskrev helt befriat från vare sig glättighet eller billiga skämt på sin egen bekostnad (något som ju är lätt att hemfalla till när man ska prata om det tidlöst tragikomiska i kroppens begränsningar och förutsättningar).

Det var rakt. Det fanns utrymme för glädje, tvivel, krasshet, besvikelser på samma gång inför denna vardagliga aktivitet som vi ständigt omges av men sällan talar klarspråk om.

Men hon drog sig tillbaka, som sagt, höll låg profil. Om man inte visste det sedan tidigare har det varit svårt att inte snappa upp nu att det var för att skriva en roman. Omslaget till debuten "Lollo", en selfie av fotografen Arvida Byström som man precis som Bleck skulle kunna säga verkar med utgångspunkt i "allvar, ironi och enkla feministiska analyser", sitter tapetserat som affisch över hela stan. På mitt instagramflöde har den haft samma effekt som Karolina Ramqvists "Alltings början" eller Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande": alla läser dem, alla vill att andra ska veta att de läser dem.

Finns det några gemensamma nämnare mellan de tre böckerna? En framgångsrik marknadsföringsapparat, om man ska vara cynisk; författare som redan har skaffat sig en trogen fanskara genom långa karriärer som populära opinionsbildare. Antagligen också att innehållet vidrör någonting basalt mänskligt. I "Alltings början" och "Egenmäktigt förfarande" är den centrala relationen den mellan en kvinna och en svårt idoliserad man. Här, i "Lollo", står i stället två tjejkompisars relation i fokus.

Det är titelns Lollo, berättaren, och Lidija. De befinner sig i slutstadiet av perioden mellan studenten och tjugo-ish (jag har en känsla av att siffran som kommer efter tjugo blir högre ju rikare man är) där ingen riktigt avkräver en något ansvar, någon riktning, där motsatsen snarare är eftersträvansvärd.

Deras jämnåriga åker på backpackresor eller tar skitjobb, själva strövar de som ett slags kvinnliga Kenta och Stoffe mellan utsiktsplatser, centrum och bowlinghallen i sin Stockholmsförort, belägen någonstans i Hägersten innan det området var särskilt piffigt och hippt - eller kanske snarare i en parallell verklighet där det aldrig blev det. Dricker vodka och folköl, kedjeröker, snattar smink eller chips om de inte har pengar.

I mellanrummet mellan familjerna som de har växt upp i och familjerna de förväntas bilda själva tyr de sig till varandra. De behöver inget annat, övertygar de gång på gång varandra om. Samtidigt har Lidija löst formulerade drömmar om framtida erövringar - de ska bli popstjärnor respektive författare - och Lollo slits tidigt mellan rädslan för att deras kravlösa tillvaro ska få ett slut och insikten om att den måste det.

När de upptas i den karismatiska Mimmis krets tar det också slut. Eftermiddagsfyllorna på tu man hand ersätts av knarkspetsade fester och webcamporr som slutar i skandal och kvällstidningsrubriker. På kiosklitteraturspråk skulle man kunna säga: det går utför. Men det är liksom inte poängen, det här är ingen berättelse om hjälplösa flickor i knipa. Lollo, berättaren, förhåller sig själv till den alternativa historien om sina twenties som den skildrats på löpsedlar, och hon förkastar den, föraktar den. Det här är hennes historia och hon - eller rättare sagt Linna Johansson - äger den.

"Lollo" påminner ibland om Émile Ajars (pseudonym för Romain Gary) roman "Med livet framför sej": humor mot en tragisk backdrop, skildringen inifrån en sluten värld som är sorglig och kärleksfull på samma gång. Samhällskritiken behöver inte stavas ut, den sipprar mellan varje rad.

Linna Johansson skriver rappt och vackert utan att det är ornamenterat eller sentimentalt - med allvar och ironi! - om en nostalgi som omgivningen aldrig kommer att förstå. Efter att ha avslutat "Lollo" saknar man henne och Lidija som om man själv hade känt dem.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.09.10

Gripande svanesång i Martin Luuks debut

Hanna Johansson rycks med av Martin Luuks debutroman "Gud har för mycket tid".

Vi börjar med en välbekant scen för minnesgoda stockholmare: en medelålders kvinna, hukande i utkanten av Rålambshovsparken, utrustad med fångstkrok och laxhåv och lårhöga byxor, på väg att fånga in ännu en svan att addera till skaran hemma i lägenheten på Kungsholmen.

I tingsrättsprotokollet för den så kallade svankvinnan, som 2008 dömdes för djurplågeri sedan det upptäckts att hon fångat in och förvarat svanar hemma i sin lilla etta, förekommer Roy Andersson-meningen: "Hennes avsikter har varit de bästa även om det någonstans gick väldigt fel."

I Martin Luuks debutroman "Gud har för mycket tid" heter svankvinnan Gabriella, hennes bästa vän heter Johanna; Johanna sysslar med konst som i princip uteslutande handlar om eller innehåller mens. Som barn slöt de en pakt om att tillsammans höja sig över det vanliga livet, över smutsen och bråten, att vara en vandrande protest.

Men under uppväxten uppstår gång på gång konflikter om hur långt ifrån normen de ska befinna sig och på vilket sätt de ska avvika från den. Johannas protester - att gifta sig vid midnatt i en solkig bröllopsklänning, döpa sin dotter efter en kamera, i ett konstverk släppa ett mensregn med helikopter över Sala - blir hyllade, hennes normbrytande sker inom ramen för vad folk kan tycka är subversivt, bohemiskt, kaxigt, men inte hotfullt.

Gabriella glider däremot längre och längre från det socialt accepterade livet men samtidigt, kanske, djupare in i sig själv. Börjar samla på svanar. Slutar tvätta sig.

Ibland tror Johanna att de har setts för sista gången, hoppas rentav, men hon visar sig alltid ha fel. Gabriellas och Johannas relation under livet skildras egentligen utan särskilt många dramaturgiska knep, ingen särskild stegring eller brytning.

Och det är Luuks väldiga omsorg om sina gestalter som ändå gör denna lågintensiva berättelse så medryckande, som om hans egen nyfikenhet liksom smittade av sig. "Gud har för mycket tid" är en naivistisk berättelse om livets villkor, underhållande och gripande.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.05.21

Ett vykortsalbum från den enda resan

På vernissagen till Ylva Oglands "Hon i fyra akter" på Bonniers konsthall, hennes hittills största separat- utställning, står konstnären på knä i en provisorisk ateljé och målar gråa ridåer. Det kommer hon att fortsätta med fram tills utställningen stänger den 26 juli: Hon är årets gästkonstnär på konsthallen, vilket innebär att delar av utställningen skapas medan den pågår.

Ogland har sedan 1990-talet arbetat med måleri som utgångspunkt men inte uteslutande medium. Här figurerar målningarna i installationer. Motiven är laddade och kretsar kring existentiella grundvillkor, död och födelse.

En serie porträtt avbildar Ylva Oglands far i dödsögonblicket eller strax därefter, munnen öppen som hos en man som somnat på ett tåg. Han ser skräckslagen och skräckinjagande ut på samma gång. I installationen av "Xenias födelse", en självporträttserie tillsammans med konstnärens dotter som skildrar ögonblicket precis efter födelsen, märks influenser från filmens värld. Konstnären sitter på knä ovanpå ett rosa tyg med nedböjt huvud och barnet i sin famn, de förenas ännu via navelsträngen. Målningarna bildar en mur kring geometriskt utlagda konstnärsmaterial där det inte går att närma sig någon enskild bild. I stället bildas en stillbildstrumma som inte skildrar någon rörelse, bara ett enda förlängt ögonblick.

Ylva Ogland har talat om denna måleriets förmåga att frysa tiden, men egentligen är det ju tvärtom. Måleriet tvingar verkligheten att utvidga sig. Därför är konstnärens fysiska närvaro på konsthallen relevant, precis som de konstnärsmaterial som "Xenias födelse" omringar: Det påminner om avbildningsakten. I det här sammanhanget är den intressantare än själva avbildningarna. Som i ett familje-album: Nej, det är ingenting särskilt med just den här julen, den här födelsen eller det här femtioårskalaset, huvudsaken är att du var där, det hände dig. Man är en turist i den här världen, i livet, försöker samla på sig bevis på detta, att man har existerat. Så ser jag "Hon i fyra akter": Som en samling bevis, ett vykortsalbum från den enda resan.

Det är en suggestiv, genomtänkt och gripande utställning – utnyttja Bonniers konsthalls numera fria inträde och se den med egna ögon.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.05.02

Underbar skröna

Hanna Johansson charmas av Lina Hagelbäck men saknar nerven.

Att läsa Lina Hagelbäcks prosalyriska debut "Violencia" från 2013 liknade ofta att läsa en översatt bok från ett språk med en annan historia än vårt, andra associationer i sig. Det gjorde bokens adjektivrikedom - med formuleringar som "koagulerad skymning" eller "missfärgade drömmar" - logisk. Och genom det vackra, konstlade språket sken alltid det som det försökte berätta: en historia om den karismatiska Violencia och en undergiven jagberättare, Stina.

I uppföljaren "Violencia och hennes far" skildras ett annat slags maktrelation: den vuxna Violencia får en chans att göra upp med sin våldsamme, ständigt svikande pappa Esra. Detta sker mot en mustig backdrop i Sicilien och sköljs ned med förmodligen dödliga mängder mandelvin, limoncello, champagne och lagrad kubansk rom.

Stilen är omisskännlig och det är svårt att inte charmas av Violencia. Hon är som en dröm i bemärkelsen: i hög grad verklig, men inte helt och hållet. Historien om henne har ett episkt anslag som för tankarna till fantasy, ett gränslöst berättande.

Delarna där Esra talar har ett helt annat språk än Violencias - det är ett övertygande porträtt av en rätt pösig och patetisk bohem. Det påminner om att läsa de två huvudpersonernas respektive dagböcker utan att de vet om det. Men det saknas en nerv, en spänning som fanns i debutens skildring av en ojämställd social situation, far och dotter har just ingen dynamik här.

Texten bottnar inte heller riktigt i de djupare delarna av den psykologiska bassängen, där skildringar av våld och död mest känns magstarka och malplacerade. Esras och Violencias dikter som sprängs in i texten i tid och otid stör dessutom rytmen.

Som skröna däremot: underbar. Lina Hagelbäcks skrivande är varmblodigt och världsfrånvänt på ett sätt som jag önskar att flera unga svenska författare skulle kunna våga vara.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.01.29