Ingen hög "Standard"

Nina Bouraouis nya roman "Standard" är en besvikelse, menar Hanna Johansson.

Jag reagerar på marknadsföringen av Nina Bouraouisnya roman "Standard" som ett brott mot hennes tidigare autofiktion. I en av sina bästa romaner, "Innan männen", gick Nina Bouraoui under huden på en tonårskille i förorten, valpigt intensiv och ångestriden, drogad ibland, olyckligt förälskad. Det är ett fantastiskt vackert och svart porträtt som borde övertyga de flesta om hennes förmåga att skildra öden utanför det egna livet och den egna erfarenheten.
"Standard" är ett stilbrott i ett annat avseende. En lång och utdragen historia om den parodiskt medelmåttige Bruno Kerjen, en man vars enda mål är att ta sig genom vardagen utan alltför stor smärta, som ogillar sitt jobb, som bor i ett "råtthål" i en Parisförort, som inte har några relationer annat än med telefonsexförsäljare.
Den sinande familjen och barndomsvännen Gilles i hemstaden i Bretagne är det enda i hans tillvaro som kan kallas för någon slags livlina, och så fantasin om ytterligare en barndomsvän, Marlène. När hon efter några års frånvaro dyker upp igen i den gamla hemstaden tar livet en vändning som ändå ständigt hejdas av Brunos självhat.

Nina Bouraouis stil kännetecknas av att det finns någonting febrilt, akut, andfått över språket; det har ett driv, för att använda ett uttjatat ord, som kompenserar för handlingens brist därpå. Här saknas det drivet. Det finns någonting olycksbådande över skildringen av Bruno Kerjens totala leda, men det motsvaras inte av romanens final - "Standard" behåller sin ljumma temperatur rakt igenom, förvisso kongenialt med figuren Bruno Kerjen men också ganska tråkigt för en läsare.
Vad kan man vilja säga, vilja väcka för känslor, med en sådan här roman? Jag vet inte. "Standard" faller så att säga på sin egen premiss: det är inte att han är osympatisk som gör det svårt att bryta distansen till Bruno Kerjen, utan just att han är så ointressant.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2014.11.01

Designboomens bön

Hanna Johansson ser svenskt mode på Sven-Harrys.

Utställningen "Svenskt mode: 2000-2015" tar avstamp i en typ av formulering som alltid gör mig lite misstänksam: "Kring millennieskiftet startade en explosionsartad kreativ utveckling på den svenska modescenen."
Under den här perioden grundas tongivande modetidskrifter som Bon och Rodeo, Stockholms modevecka äger rum för första gången, Sveriges första professur i mode utses, "Stil" i P1 börjar sändas och SVT visar kulturprogrammet "Velvet" som helt ägnas åt mode.
Å ena sidan, alltså: kartan ritades om för hur moderapportering såg ut i Sverige. Å andra sidan, för man måste ju ha något att rapportera om: en designboom av sällan skådat like.

Här har gästcuratorn och Elleredaktören Cia Jansson, i samarbete med en urvalsjury av framstående svenska modejournalister, satt ljus på ett antal olika riktningar inom svensk modedesign: jeans, svart, reform, volym, för att nämna några. "Varför spelar jeansen en så framträdande roll i samtida svenskt mode?" frågar man sig i pressmaterialet.
De utställda denimplaggen ger inga ledtrådar. Då blir det roligare när fokus är det renodlade hantverket, kreativiteten, skönheten, som i AltewaiSaomes pärlbroderier eller Fifth Avenue Shoe Repair-kreationerna från mitten av 00-talet, när de fortfarande hette just så.

Men där finns ett annat problem: mycket av det som visas har helt enkelt inte tillräcklig verkshöjd. Det blir intetsägande att visa upp en Nakkna-outfit utan att berätta om varför märket Nakkna - med flera - inte finns längre. Eller att överhuvudtaget forma en utställning utifrån antagandet om att det finns en modeboom utan att diskutera vad som orsakade den.
Och varför jag blir obekväm av formuleringen om den explosionsartade svenska modescenen: för att det så ofta låter som en vädjan.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2014.06.04

En auteur på besök

Hanna Johansson hör Abdellah Taïa tala om om "Frälsningsarmén".

"Jag ber om ursäkt, men jag måste bli personlig för att svara på det", säger författaren Abdellah Taïa när en man i publiken ställer en fråga om slutet på filmen som vi nyss har sett. "Frälsningsarmén", en filmatisering av hans egen roman med samma namn är hans debut som regissör och manusförfattare.
"Saken är den", fortsätter han, "att de mest extatiska ögonblicken i mitt liv har varit när jag avslutar saker, när jag lämnar någon. Jag älskar massvis av Hollywoodfilmer, men den sortens slut finns inte i livet. Och inte i min film."
Insikten om hur ingen erfarenhet helt kan avslutas ringer genom hela Taïas författarskap, som gång på gång avhandlar barndomen i Marocko, homosexualiteten och tillvaron som invandrad arab i Europa. När den inåtvända subjektiva berättarformen från romanen "Frälsningsarmén" skiftar till filmens på avstånd iakttagande får jag en känsla av att jag spionerar.
Scenerna är ofta så gott som ordlösa. Ingen musik. Med ett undantag: en kärlekssång med den egyptiske ikonen Abdel Halim Hafez. Först på den lilla tv:n i barndomshemmet, föremål för en passivt aggressiv dispyt mellan föräldrarna. Sedan i filmens sista scen i ett rum på titelns Frälsningsarmélokal i Genève, sjungen av en annan marockansk man som tack för att huvudpersonen Abdellah erbjuder sig att dela sin apelsin med honom.
"Men hur gick det för honom?" frågar mannen i publiken oroligt.
Verklighetens Abdellah, hyllad, charmerande, svarar att det finns ett annat slut som klipptes bort. "Ska jag säga det?"
Från publiken hörs ett unisont "ja".

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2014.03.21