Jag reagerar på marknadsföringen av Nina Bouraouisnya roman "Standard" som ett brott mot hennes tidigare autofiktion. I en av sina bästa romaner, "Innan männen", gick Nina Bouraoui under huden på en tonårskille i förorten, valpigt intensiv och ångestriden, drogad ibland, olyckligt förälskad. Det är ett fantastiskt vackert och svart porträtt som borde övertyga de flesta om hennes förmåga att skildra öden utanför det egna livet och den egna erfarenheten.
"Standard" är ett stilbrott i ett annat avseende. En lång och utdragen historia om den parodiskt medelmåttige Bruno Kerjen, en man vars enda mål är att ta sig genom vardagen utan alltför stor smärta, som ogillar sitt jobb, som bor i ett "råtthål" i en Parisförort, som inte har några relationer annat än med telefonsexförsäljare.
Den sinande familjen och barndomsvännen Gilles i hemstaden i Bretagne är det enda i hans tillvaro som kan kallas för någon slags livlina, och så fantasin om ytterligare en barndomsvän, Marlène. När hon efter några års frånvaro dyker upp igen i den gamla hemstaden tar livet en vändning som ändå ständigt hejdas av Brunos självhat.
Nina Bouraouis stil kännetecknas av att det finns någonting febrilt, akut, andfått över språket; det har ett driv, för att använda ett uttjatat ord, som kompenserar för handlingens brist därpå. Här saknas det drivet. Det finns någonting olycksbådande över skildringen av Bruno Kerjens totala leda, men det motsvaras inte av romanens final - "Standard" behåller sin ljumma temperatur rakt igenom, förvisso kongenialt med figuren Bruno Kerjen men också ganska tråkigt för en läsare.
Vad kan man vilja säga, vilja väcka för känslor, med en sådan här roman? Jag vet inte. "Standard" faller så att säga på sin egen premiss: det är inte att han är osympatisk som gör det svårt att bryta distansen till Bruno Kerjen, utan just att han är så ointressant.
Ursprungligen publicerad i Expressen, 2014.11.01
