Bakom en pelare på Tensta konsthall står en liten lilatonad vattensprayflaska, hjälpligt undangömd men tillgänglig. Den både är och är inte en del av utställningen ”Discrepancies with G. G.” av portugisiska Leonor Antunes, på samma sätt som en sladd både är och inte en del av en videoprojektion.
Växterna som ingår i verken ”Franca I” och ”Sergio”, mistelkaktus och spansk mossa, behöver näring för att överleva. Men inte för mycket, betonar Antunes i programbladet, för då kan de dö.
Svenska arkitekten Greta Magnusson Grossman
”G. G.” i utställningstiteln syftar på den svenska arkitekten Greta Magnusson Grossman som var verksam framför allt på amerikanska västkusten i mitten av förra seklet, men också ritade en Kalifornieninspirerad villa i Hudiksvall 1959.
”Diskrepanser med Villa Sundin” från 2016 har i läder och rep återskapat villans yta, och konsthallens nymålade ljusblå golv hämtar sin färg från dess mosaikgolv.
Bland verken på utställningen återkommer andra namn i titlarna, namn som refererar till (mestadels kvinnliga) pionjärer på arkitektur- och designområdet och som Leonor Antunes förhåller sig till genom mått, material och dimensioner.
Omhändertagande genomsyrar utställningen
Ofta har de gemensamt en historia av förflyttning, både mellan discipliner och fysiska platser, att av olika skäl finna sitt sammanhang på ett nytt och oväntat ställe.
Tanken på omhändertagande genomsyrar utställningen, vare sig det handlar om att minnas att vattna blommorna, att förvalta ett konsthistoriskt arv eller hur ett material förändrar karaktär med åren.
Antunes använder sig av mässing, läder, teak, valnöt och wenge, ett nästan violett träslag från Afrika; men det handlar inte om någon avmätt, minimalistisk intellektualism, snarare en driven av den djupt mänskliga längtan efter att bättre förstå tillvaron.
I Antunes konst förenas kunskapstörst och skönhet.
En näring för överlevnad som det inte kan bli för mycket av.
Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.06.12
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar