Kulturhuset Stadsteaterns nya konstsatsning handlar om "den farliga naturen".
Hanna Johansson blir irriterad över klyschorna och manar till uppryckning.
På väggen i förmaket till Kulturhusets nya utställning ”Natura dentata” kan man läsa att ”vi” som präglas av ”den nordiska synen på naturen” har ett förhållningssätt till den som är lika delar andligt, lika delar konsumtion. Naturen är en arena för avkoppling eller underhållning, där man badar och tältar och plockar svamp. Men, fortsätter texten, egentligen är naturen inte alls god utan också en ”kraft som saknar empati” och ruvar på farligheter.
Här sås ett frö till en irritation som inte kommer att lämna mig under tiden jag tillbringar i utställningen. Självklart saknar naturen empati, den tycker och känner ingenting. Naturen som en hotfull kraft är en uttjatad klyscha, och utgångsläget att folk i allmänhet förhåller sig till naturen som ett mysigt vardagsrum är dels tröttsamt medelklassigt, dels inte sant. Inte ens i Elsa Beskow-idyller om blonda barn som traskar i blåbärsskogen och åker längdskidor erbjuder naturen en helt och hållet trygg famn.
Några höjdpunkter finns ändå
Den tunna röda koncepttråden gör inte de utställda verken någon tjänst. Mycket är starkt på egen hand, som Anna-Karin Brus detaljrika vanitas-kollage där hon, inspirerad av 1600-talskonstnären Jan Davidsz de Heems, har skapat svartvita förgänglighetsstilleben av gamla fotografier.
En annan höjdpunkt är Martin Bergströms och Thomas Klementssons suggestiva videoverk ”Kaamos” där torkade växter kokar i bubblande, glittrande, kolsvart vatten och nakna människokroppar tycks vara på väg ner i underjorden. Minna Palmqvists smältande smörskulptur i filmen ”Intimately social 5.10” ska också nämnas, både äcklig och intelligent.
Mötet äger aldrig rum
Men den lata tematiska inramningen får ”Natura dentata” att kännas som en examensutställning där en bred gemensam nämnare har klistrats på i efterhand.
Undertiteln ”Konst och mode i en mörk omfamning” utlovar ett möte som aldrig äger rum, i stället är det spretigt och ensamt. Ska Kulturhuset Stadsteatern bli en konstinstitution att räkna med krävs mer ambitiösa idéer och mindre amatörmässigt utförande än så här.
Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.03.22
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar