Skådespelaren Evin Ahmads debutroman har en underbar titel, fylld av längtan. Den börjar med ett slags prolog: ”Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden”, för att tunnelbanelinjen löper nästan helt i mörker. Det är en vacker bild och en föraning om vad som komma skall, både resandet som övergripande tematik och Ahmads förmåga att dröja vid alldagliga scener och slipa dem till poesi.
Filmen "Dröm vidare"
Det är förresten svårt att undvika det där, ”skådespelaren Evin Ahmad”, yrkestiteln. Hon var stjärnan i Rojda Sekersöz lysande film "Dröm vidare" från tidigare i år och ingår i den fasta ensemblen vid Folkteatern i Göteborg.
Det är också en impuls att vilja ledsaga läsaren, en stor del av "En dag ska jag bygga ett slott av pengar" upptas av berättarjagets väg till skådespeleriet. Studievägledarens skepsis och pappan som oroligt varnar att teater bara är en hobby, men som visar sig härbärgera egna skådespelardrömmar. Hyckleriet på scenskolan: innerstadsbarn som koketterar med att ha ont om pengar för att sedan hoppa upp på cykeln och åka hem till lägenheten som mamma och pappa har köpt, scenskolan där man diskuterar klass och rasism men inte hälsar på städarna.
Överlevarens skuld
Hindren som övervinns gör varken Ahmads huvudperson starkare eller svagare. De bara finns, det är erfarenheter vars effekter liksom löper parallellt och aldrig lämnar en. En begravning tidigt i romanen sätter tonen för den överlevnadsskuld som ska komma att prägla resan mot det andra livet.
Kanske ligger det också nära till hands att tänka på skådespelaren Evin Ahmad för att det är så lätt att föreställa sig det här materialet på scen. En del av det har hämtats från Ahmads examensmonolog "Bangaren", och det märks. Ibland är det som om texten vädjar om att förkroppsligas. Men att "En dag ska jag bygga ett slott av pengar" tycks vara skriven för en röst är inte ett problem – inte när rösten är så här unik.
Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.08.31
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar