Kulturhuset har gått vilse i blåbärsskogen

Kulturhuset Stadsteaterns nya konstsatsning handlar om "den farliga naturen".

Hanna Johansson blir irriterad över klyschorna och manar till uppryckning.

På väggen i förmaket till Kulturhusets nya utställning ”Natura dentata” kan man läsa att ”vi” som präglas av ”den nordiska synen på naturen” har ett förhållningssätt till den som är lika delar andligt, lika delar konsumtion. Naturen är en arena för avkoppling eller underhållning, där man badar och tältar och plockar svamp. Men, fortsätter texten, egentligen är naturen inte alls god utan också en ”kraft som saknar empati” och ruvar på farligheter.

Här sås ett frö till en irritation som inte kommer att lämna mig under tiden jag tillbringar i utställningen. Självklart saknar naturen empati, den tycker och känner ingenting. Naturen som en hotfull kraft är en uttjatad klyscha, och utgångsläget att folk i allmänhet förhåller sig till naturen som ett mysigt vardagsrum är dels tröttsamt medelklassigt, dels inte sant. Inte ens i Elsa Beskow-idyller om blonda barn som traskar i blåbärsskogen och åker längdskidor erbjuder naturen en helt och hållet trygg famn. 

Några höjdpunkter finns ändå

Den tunna röda koncepttråden gör inte de utställda verken någon tjänst. Mycket är starkt på egen hand, som Anna-Karin Brus detaljrika vanitas-kollage där hon, inspirerad av 1600-talskonstnären Jan Davidsz de Heems, har skapat svartvita förgänglighetsstilleben av gamla fotografier.

En annan höjdpunkt är Martin Bergströms och Thomas Klementssons suggestiva videoverk ”Kaamos” där torkade växter kokar i bubblande, glittrande, kolsvart vatten och nakna människokroppar tycks vara på väg ner i underjorden. Minna Palmqvists smältande smörskulptur i filmen ”Intimately social 5.10” ska också nämnas, både äcklig och intelligent.

Mötet äger aldrig rum

Men den lata tematiska inramningen får ”Natura dentata” att kännas som en examensutställning där en bred gemensam nämnare har klistrats på i efterhand.

Undertiteln ”Konst och mode i en mörk omfamning” utlovar ett möte som aldrig äger rum, i stället är det spretigt och ensamt. Ska Kulturhuset Stadsteatern bli en konstinstitution att räkna med krävs mer ambitiösa idéer och mindre amatörmässigt utförande än så här.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.03.22

Innanförskap och utanförskap på Moderna

Hanna Johansson ser Louolou Cherinets "Who learns my lessons complete?" på Moderna museet i Stockholm.

I Loulou Cherinets film "White women" (2002) är ljuset varmt och glödande som i Fassbinders "Querelle" eller som i en klyscha om en romantisk restaurang. En kamera roterar runt ett middagsbord efter maten, glasen är suddiga av fingeravtryck. 

Filmen visas, tillsammans med tre andra, på Moderna museets utställning "Who learns my lesson complete?", en dikt ur Walt Whitmans ständigt utökade och utvidgande samling "Leaves of grass". Centralt i Cherinets videoverk är skillnader, motsatspar som här/där, vit/svart, innanför/utanför. I "Statecraft" (2017) visas ett par filmer parallellt, inspelade gruppsamtal om ”innanförskap” i relation till ordet ”utanförskap”, ett ord som populariserades under valrörelsen 2006.

Improviserade reaktioner

På väggen intill projiceras verket "Magical transformations of the world" (2009), där fem skådespelare improviserar reaktioner på politiska utspel. Skådespelarna grimaserar missnöjt, för uppgivet händerna till ansiktet, som om de reagerade på samtalet som pågår bredvid eller oss som tittar på.

Men bäst, mest lockande är återigen "White woman". Den roterande kameran är hypnotiserande. Det finns en illusion av gemenskap eller någonting rentav generiskt i själva premissen: åtta män kring ett middagsbord i likadana tröjor som turas om att berätta om sina första möten med vita kvinnor, i förlängningen med vithet, med Sverige.

Sexualitet, kön och sår

I Moderna museets verksbeskrivning är de ”åtta svarta män” utan närmre identifikation, de namnges först i eftertexterna. Den ständigt rörliga kameran tvingar en att fokusera lika mycket på männen som lyssnar som den som pratar. Man glömmer bort vem som pratar. Det finns delade övergripande teman i männens historier: sexualitet, kön, sårbarhet, objektifiering, kärlek. 

Den unika erfarenheten framträder varv efter varv. De lyssnande männen kommer med inpass eller protester. Om dikotomierna är Loulou Cherinets ämne är formen snarare mötet, det sneda strecket mellan de där motsatsorden.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.03.21

Lesbiska lyckan radikal hos Wegener

Gerda Wegener blev världskänd genom Alicia Vikander i "The danish girl".

Hanna Johansson ser hennes erotiska målningar på Millesgården och finner en kvinnlig Tom of Finland.

Innan Hollywoodfilmen ”The danish girl” kom var Gerda Wegener mest känd för att med sin målning ”Porträtt av Ellen von Kohl” år 1907 ha utlöst en av Danmarks största konstfejder. Det var en vogue att måla naturalistiska bilder av vanligt folk, inte erotiskt laddade porträtt av judiska överklasstjejer.

Målningen refuserades från så många utställningar att Wegeners kollega, symbolistmålaren Gudmund Hentze, ryckte ut till hennes försvar i Politiken med en svavelosande debattartikel om hur konstetablissemanget bestod av en ”sammanbränd klump” av bondemålare.

Något erkännande i Danmark ledde bondemålarstriden aldrig till för Gerda Wegener, som fortsatte att vara för mycket för hemlandets konstscen: för modeintresserad, för glamourös. För kvinnlig. För starka färger.

Flickvännen Lili Elbe

Hennes motivkrets domineras av vackra kvinnor i pasteller, balettdansöser som Ulla Poulsen eller Carina Ari, skådespelerskor, kompisar, och inte att förglömma – utställningens undertitel låter ingen göra det – flickvännen Lili Elbe.

Det är omöjligt att prata om Gerda Wegener utan att prata om Lili Elbe, en av världens första öppna transkvinnor. Men här, där Wegeners porträtt, reklamteckningar och erotiska illustrationer visas i vad som känns som en ovanligt matig utställning för att vara Millesgården, blir hennes egen queerhet påtaglig:

I teckningen ”Två kvinnor sätter upp håret”, där en kvinna med klänningen nedhasad över brösten fipplar med en kam medan den andra sitter på sängen och röker. I en målning från Capri som föreställer Lili och Gerda vid en mur, en utsiktsplats kantad av palmer och skära hus, semesterklädda med hatt och scarf runt huvudet. Nedanför fötterna en liten vit hund. En liten familj. I konsten, i fiktionen, kan man formulera en sådan utopi.

Homosexuell och lycklig

Inför premiären av filmen ”Tom of Finland” om konstnären känd under samma namn, har det flera gånger sagts hur det mest radikala med hans bilder är hur männen ler. Inte det explicita homoerotiska innehållet utan den totala tryggheten de utstrålar. Samtidigt som ”Porträtt av Ellen von Kohl” väckte debatt dedikerade författaren E M Forster romanen ”Maurice”, med sitt lyckliga slut där två män faktiskt får varandra, till ”a happier time”.

Att vara homosexuell och lycklig har länge varit lika svårt som banbrytande. Att inte gå med på att någon måste dö på slutet, mördas brutalt eller begå självmord som final efter ett liv levt i skräck och självhat.

I verkligheten dog Lili Elbe i sviterna av sina könskorrigerande operationer, Gerda Wegener tio år därpå, bara 55 år gammal. Men i hennes bilder är kvinnorna för evigt unga och förälskade, champagneglasen fulla, festen aldrig slut.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.02.10

Yayoi Kusama bjuder på fantastiska världar

Den japanska konstnären Yayoi Kusama intar Moderna museet med en färgsprakande retrospektiv.

Hanna Johansson njuter av en mycket speciell utställning.

Yayoi Kusama har sagt att hon ska måla 100 målningar till innan hon dör. Nu är hon uppe i över 1 000. Nästa mål: 2 000. Men Kusama säger också att hon kommer att fortsätta att måla efter sin död, och om ni ursäktar att jag blir lite new ageig: jag tror henne.

Kusama fyller 87 i år och hennes retrospektiv turnerar just nu i Norden med en serie sena målningar. De är färdigställda mellan 2013 och 2015. Väldigt stora, färgerna bjärta.

Hon har alltid varit i centrum av sin egen konst, bokstavligen, bland annat genom att låta sig fotograferas i kläder som får henne att smälta in i verken. Utställningen på Moderna museet drar upp linjerna mellan de tidiga målningarna i födelsestaden Matsumoto till flytten till New York 1957, där Kusama delar ateljé med Donald Judd och Eva Hesse och börjar måla sina "Infinity nets", enorma målningar där tjockt pålagd färg bildar mönster som av mängder av hål. Att se dem i verkligheten är fantastiskt.

Mjuka tygfallosar

Vidare till skulpturerna där mjuka tygfallosar fästs vid vardagsföremål som stegar och väskor, till samarbetet med Louis Vuitton, till det färgstarka 1980-talet. Vid det här laget har Kusama, på grund av sina psykiatriska problem, frivilligt lagt in sig själv på det vårdhem i Tokyo där hon än i dag lever. Skilj på konst och konstnär, som man brukar säga när någon folkkär artist kommer ut som rasist eller sexualförbrytare eller dylikt - men i det här fallet är det omöjligt. Kusamas konst är en förlängning av den egna existensen, präglad av en osviklig integritet inför den egna, inre världen.

Kusama kommenterar

Med det sagt har vi inte att göra med någon världsfrånvänd konstnär. Med sina happenings iscensatta på platser som Wall Street, vid Frihetsgudinnan och i fontänen på MoMA - "Mausoleum of Modern Art", som hon kallade det - kommenterade hon både amerikansk politik och konstnärskapets villkor. Det tydligaste exemplet på det senare är "Narkissos trädgård", ett verk som återskapats och lagts till i Moderna museets version av retrospektivet. Till Venedigbiennalen 1966 beställde Kusama 1500 spegelbollar av plast som lades ut på marken utanför den italienska paviljongen. Snart började hon sälja bollarna: två dollar styck. Det dröjde inte länge innan hon blev utslängd från biennalen med motiveringen att man faktiskt inte kan sälja konst som om det vore korv eller glass.

Inte till salu

Ett bärande element i "Narkissos trädgård" är just transaktionen, men också hur verket bit för bit förändras. Det blickar framåt mot Félix Gonzalez-Torres högar av karameller där besökarna uppmanas att ta med sig en karamell ända tills högen, gradvis, upphör. På Moderna museet är spegelbollarna inte till salu - man kan inte sälja konst på ett museum som om det vore korv eller glass! - och "Narkissos trädgård" har därmed återvänt, på ett kanske lite sorgligt vis, dit det började.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2016.06.15

På rymdsafari hos Moderna museet

Häromveckan lyste superblodmånen på oss. På Moderna museet glittrar Olafur Eliassons ljuskaskader och regnbågar.

Hanna Johansson funderar över hur fenomenen fyller samma funktion.

Förra veckan ägde ett sällsynt naturfenomen runt. Det var superblodmåne, och jag försökte (men misslyckades med) att dagarna innan reda ut exakt vad detta innebar. Det var en månförmörkelse, hur som helst, och solljuset som filtrerades genom jordens atmosfär skulle göra månen röd.

Jag ställde ett alarm för att gå upp och titta på detta, främst motiverat av någon slags fear of missing out. Nästa gång detta fenomen äger rum är 2033, varnade tidningarnas vetenskapssidor. Så jag gick lydigt till ett berg i närheten av mitt hus, mötte några grannar som gett sig ut med samma avsikt som jag. Men det var molnigt och det enda som syntes var ett rostfärgat skimmer runt månen. Snart bröt vi upp, en efter en. Det var inte helt tillfredställande. Samtidigt fanns något trivsamt hedniskt i denna aktivitet: att vi stod där tillsammans, mitt i natten, och stirrade på himlen med oklar utdelning. Att få en skönhetsupplevelse? Nå någon sorts insikt?

På Moderna museets nyöppnade Olafur Eliasson-utställning "Verklighetsmaskiner"är den sortens meningsskapande aktivitet som vi ägnade oss åt där på berget central. Verklistan spänner från det tidiga nittiotalet till i år, med det för utställningen nyproducerade "Less Ego Wall", en kalejdoskopisk spegelvägg med fönster in mot nästa rum. Att speglar och fönster förekommer genomgående är kanske en övertydlig illustration av det Eliasson försöker att åstadkomma: att uppmärksamma besökaren i museirummet och göra henne delaktig och medveten om inte bara vad hon ser, utan hur. Redan namnet "Verklighetsmaskiner" anspelar ju på hur verkligheten konstrueras. Som i labyrinten "Seu corpo da obra", förlagd till ArkDes lokaler intill Moderna museet, där fält av magenta, cyan och gult som i en jättelik färgskrivare korsar varandra och bildar ett regnbågsfärgat system. I installationen "Beauty" från 1993 genomlyses en artificiell dimridå av strålkastare så att den flackar som ett tunt och glittrande tyg. Effekten påminner om ljuset runt molnen som omgärdade månen på min misslyckade rymdsafari. Skönheten är immateriell och uppstår också här bara under rätt förutsättningar, rätt ljusförhållanden, vid en särskild position. Dess karaktär av naturfenomen som den delar med "The Sandstorm Park" och "Moss Wall" bryts mot den tydligt demonstrerade konstruktionen, som en illustration av maktförhållandet mellan natur och kultur.

I utrymmet däremellan bottnar ju all existentiell ångest: att det finns gränser för vart vår kontroll som kulturvarelser når, att behöva underkasta sig förgänglighetens lagar. Verket "Big Bang Fountain" belyser förgängligheten och godtyckligheten i det egna seendet kanske bäst: en fontän som skjuter kaskader av vatten uppåt i totalt mörker lyses upp av stroboskopiskt ljus, som en kamerablixt, precis när vattnet når sin högsta punkt. Det är över på ett ögonblick. Bilden av det uppskjutna vattnet är unik och omöjlig att bevara.

Kärnan i "Verklighetsmaskiner" och i Eliassons hela konstnärskap är alltså kanske att försöka besvara varför jag och många med mig begav oss ut en höstnatt för att titta på himlen. Vad vi såg är inte lika viktigt som att vi försökte.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.10.05

Linna Johanssons återkomst som Lollo

Linna Johansson lämnade den feministiska debatten för att skriva skönlitterärt. Hanna Johansson gläds åt en debutroman där kvinnan tar makten över sin historia.

Linna Johansson blev en profilstark feministisk röst i slutet av 1990-talet, men de senaste åren har det varit tyst. Hon grundade och drev tidskriften Bleck där man använde sig av "allvar, ironi och enkla feministiska analyser" (enligt den egna hemsidan) för att utmana mediernas status quo. I Expressen arbetade hon länge som kolumnist men slutade enligt egen utsago för att hon tröttnade på sin egen röst, "jag har inte så avancerade åsikter".

Själv stötte jag först på henne i den numera nedlagda bloggen, specifikt hennes bloggtexter om träning, jag tror att någon i min närhet måste ha rekommenderat dem, hyllat dem. Med rätta, för det var bland det mest komplexa jag läst i ämnet.

Utgångspunkten var hennes egen träning, som hon beskrev helt befriat från vare sig glättighet eller billiga skämt på sin egen bekostnad (något som ju är lätt att hemfalla till när man ska prata om det tidlöst tragikomiska i kroppens begränsningar och förutsättningar).

Det var rakt. Det fanns utrymme för glädje, tvivel, krasshet, besvikelser på samma gång inför denna vardagliga aktivitet som vi ständigt omges av men sällan talar klarspråk om.

Men hon drog sig tillbaka, som sagt, höll låg profil. Om man inte visste det sedan tidigare har det varit svårt att inte snappa upp nu att det var för att skriva en roman. Omslaget till debuten "Lollo", en selfie av fotografen Arvida Byström som man precis som Bleck skulle kunna säga verkar med utgångspunkt i "allvar, ironi och enkla feministiska analyser", sitter tapetserat som affisch över hela stan. På mitt instagramflöde har den haft samma effekt som Karolina Ramqvists "Alltings början" eller Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande": alla läser dem, alla vill att andra ska veta att de läser dem.

Finns det några gemensamma nämnare mellan de tre böckerna? En framgångsrik marknadsföringsapparat, om man ska vara cynisk; författare som redan har skaffat sig en trogen fanskara genom långa karriärer som populära opinionsbildare. Antagligen också att innehållet vidrör någonting basalt mänskligt. I "Alltings början" och "Egenmäktigt förfarande" är den centrala relationen den mellan en kvinna och en svårt idoliserad man. Här, i "Lollo", står i stället två tjejkompisars relation i fokus.

Det är titelns Lollo, berättaren, och Lidija. De befinner sig i slutstadiet av perioden mellan studenten och tjugo-ish (jag har en känsla av att siffran som kommer efter tjugo blir högre ju rikare man är) där ingen riktigt avkräver en något ansvar, någon riktning, där motsatsen snarare är eftersträvansvärd.

Deras jämnåriga åker på backpackresor eller tar skitjobb, själva strövar de som ett slags kvinnliga Kenta och Stoffe mellan utsiktsplatser, centrum och bowlinghallen i sin Stockholmsförort, belägen någonstans i Hägersten innan det området var särskilt piffigt och hippt - eller kanske snarare i en parallell verklighet där det aldrig blev det. Dricker vodka och folköl, kedjeröker, snattar smink eller chips om de inte har pengar.

I mellanrummet mellan familjerna som de har växt upp i och familjerna de förväntas bilda själva tyr de sig till varandra. De behöver inget annat, övertygar de gång på gång varandra om. Samtidigt har Lidija löst formulerade drömmar om framtida erövringar - de ska bli popstjärnor respektive författare - och Lollo slits tidigt mellan rädslan för att deras kravlösa tillvaro ska få ett slut och insikten om att den måste det.

När de upptas i den karismatiska Mimmis krets tar det också slut. Eftermiddagsfyllorna på tu man hand ersätts av knarkspetsade fester och webcamporr som slutar i skandal och kvällstidningsrubriker. På kiosklitteraturspråk skulle man kunna säga: det går utför. Men det är liksom inte poängen, det här är ingen berättelse om hjälplösa flickor i knipa. Lollo, berättaren, förhåller sig själv till den alternativa historien om sina twenties som den skildrats på löpsedlar, och hon förkastar den, föraktar den. Det här är hennes historia och hon - eller rättare sagt Linna Johansson - äger den.

"Lollo" påminner ibland om Émile Ajars (pseudonym för Romain Gary) roman "Med livet framför sej": humor mot en tragisk backdrop, skildringen inifrån en sluten värld som är sorglig och kärleksfull på samma gång. Samhällskritiken behöver inte stavas ut, den sipprar mellan varje rad.

Linna Johansson skriver rappt och vackert utan att det är ornamenterat eller sentimentalt - med allvar och ironi! - om en nostalgi som omgivningen aldrig kommer att förstå. Efter att ha avslutat "Lollo" saknar man henne och Lidija som om man själv hade känt dem.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.09.10

Gripande svanesång i Martin Luuks debut

Hanna Johansson rycks med av Martin Luuks debutroman "Gud har för mycket tid".

Vi börjar med en välbekant scen för minnesgoda stockholmare: en medelålders kvinna, hukande i utkanten av Rålambshovsparken, utrustad med fångstkrok och laxhåv och lårhöga byxor, på väg att fånga in ännu en svan att addera till skaran hemma i lägenheten på Kungsholmen.

I tingsrättsprotokollet för den så kallade svankvinnan, som 2008 dömdes för djurplågeri sedan det upptäckts att hon fångat in och förvarat svanar hemma i sin lilla etta, förekommer Roy Andersson-meningen: "Hennes avsikter har varit de bästa även om det någonstans gick väldigt fel."

I Martin Luuks debutroman "Gud har för mycket tid" heter svankvinnan Gabriella, hennes bästa vän heter Johanna; Johanna sysslar med konst som i princip uteslutande handlar om eller innehåller mens. Som barn slöt de en pakt om att tillsammans höja sig över det vanliga livet, över smutsen och bråten, att vara en vandrande protest.

Men under uppväxten uppstår gång på gång konflikter om hur långt ifrån normen de ska befinna sig och på vilket sätt de ska avvika från den. Johannas protester - att gifta sig vid midnatt i en solkig bröllopsklänning, döpa sin dotter efter en kamera, i ett konstverk släppa ett mensregn med helikopter över Sala - blir hyllade, hennes normbrytande sker inom ramen för vad folk kan tycka är subversivt, bohemiskt, kaxigt, men inte hotfullt.

Gabriella glider däremot längre och längre från det socialt accepterade livet men samtidigt, kanske, djupare in i sig själv. Börjar samla på svanar. Slutar tvätta sig.

Ibland tror Johanna att de har setts för sista gången, hoppas rentav, men hon visar sig alltid ha fel. Gabriellas och Johannas relation under livet skildras egentligen utan särskilt många dramaturgiska knep, ingen särskild stegring eller brytning.

Och det är Luuks väldiga omsorg om sina gestalter som ändå gör denna lågintensiva berättelse så medryckande, som om hans egen nyfikenhet liksom smittade av sig. "Gud har för mycket tid" är en naivistisk berättelse om livets villkor, underhållande och gripande.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.05.21

Ett vykortsalbum från den enda resan

På vernissagen till Ylva Oglands "Hon i fyra akter" på Bonniers konsthall, hennes hittills största separat- utställning, står konstnären på knä i en provisorisk ateljé och målar gråa ridåer. Det kommer hon att fortsätta med fram tills utställningen stänger den 26 juli: Hon är årets gästkonstnär på konsthallen, vilket innebär att delar av utställningen skapas medan den pågår.

Ogland har sedan 1990-talet arbetat med måleri som utgångspunkt men inte uteslutande medium. Här figurerar målningarna i installationer. Motiven är laddade och kretsar kring existentiella grundvillkor, död och födelse.

En serie porträtt avbildar Ylva Oglands far i dödsögonblicket eller strax därefter, munnen öppen som hos en man som somnat på ett tåg. Han ser skräckslagen och skräckinjagande ut på samma gång. I installationen av "Xenias födelse", en självporträttserie tillsammans med konstnärens dotter som skildrar ögonblicket precis efter födelsen, märks influenser från filmens värld. Konstnären sitter på knä ovanpå ett rosa tyg med nedböjt huvud och barnet i sin famn, de förenas ännu via navelsträngen. Målningarna bildar en mur kring geometriskt utlagda konstnärsmaterial där det inte går att närma sig någon enskild bild. I stället bildas en stillbildstrumma som inte skildrar någon rörelse, bara ett enda förlängt ögonblick.

Ylva Ogland har talat om denna måleriets förmåga att frysa tiden, men egentligen är det ju tvärtom. Måleriet tvingar verkligheten att utvidga sig. Därför är konstnärens fysiska närvaro på konsthallen relevant, precis som de konstnärsmaterial som "Xenias födelse" omringar: Det påminner om avbildningsakten. I det här sammanhanget är den intressantare än själva avbildningarna. Som i ett familje-album: Nej, det är ingenting särskilt med just den här julen, den här födelsen eller det här femtioårskalaset, huvudsaken är att du var där, det hände dig. Man är en turist i den här världen, i livet, försöker samla på sig bevis på detta, att man har existerat. Så ser jag "Hon i fyra akter": Som en samling bevis, ett vykortsalbum från den enda resan.

Det är en suggestiv, genomtänkt och gripande utställning – utnyttja Bonniers konsthalls numera fria inträde och se den med egna ögon.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.05.02

Underbar skröna

Hanna Johansson charmas av Lina Hagelbäck men saknar nerven.

Att läsa Lina Hagelbäcks prosalyriska debut "Violencia" från 2013 liknade ofta att läsa en översatt bok från ett språk med en annan historia än vårt, andra associationer i sig. Det gjorde bokens adjektivrikedom - med formuleringar som "koagulerad skymning" eller "missfärgade drömmar" - logisk. Och genom det vackra, konstlade språket sken alltid det som det försökte berätta: en historia om den karismatiska Violencia och en undergiven jagberättare, Stina.

I uppföljaren "Violencia och hennes far" skildras ett annat slags maktrelation: den vuxna Violencia får en chans att göra upp med sin våldsamme, ständigt svikande pappa Esra. Detta sker mot en mustig backdrop i Sicilien och sköljs ned med förmodligen dödliga mängder mandelvin, limoncello, champagne och lagrad kubansk rom.

Stilen är omisskännlig och det är svårt att inte charmas av Violencia. Hon är som en dröm i bemärkelsen: i hög grad verklig, men inte helt och hållet. Historien om henne har ett episkt anslag som för tankarna till fantasy, ett gränslöst berättande.

Delarna där Esra talar har ett helt annat språk än Violencias - det är ett övertygande porträtt av en rätt pösig och patetisk bohem. Det påminner om att läsa de två huvudpersonernas respektive dagböcker utan att de vet om det. Men det saknas en nerv, en spänning som fanns i debutens skildring av en ojämställd social situation, far och dotter har just ingen dynamik här.

Texten bottnar inte heller riktigt i de djupare delarna av den psykologiska bassängen, där skildringar av våld och död mest känns magstarka och malplacerade. Esras och Violencias dikter som sprängs in i texten i tid och otid stör dessutom rytmen.

Som skröna däremot: underbar. Lina Hagelbäcks skrivande är varmblodigt och världsfrånvänt på ett sätt som jag önskar att flera unga svenska författare skulle kunna våga vara.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.01.29

Ingen hög "Standard"

Nina Bouraouis nya roman "Standard" är en besvikelse, menar Hanna Johansson.

Jag reagerar på marknadsföringen av Nina Bouraouisnya roman "Standard" som ett brott mot hennes tidigare autofiktion. I en av sina bästa romaner, "Innan männen", gick Nina Bouraoui under huden på en tonårskille i förorten, valpigt intensiv och ångestriden, drogad ibland, olyckligt förälskad. Det är ett fantastiskt vackert och svart porträtt som borde övertyga de flesta om hennes förmåga att skildra öden utanför det egna livet och den egna erfarenheten.

"Standard" är ett stilbrott i ett annat avseende. En lång och utdragen historia om den parodiskt medelmåttige Bruno Kerjen, en man vars enda mål är att ta sig genom vardagen utan alltför stor smärta, som ogillar sitt jobb, som bor i ett "råtthål" i en Parisförort, som inte har några relationer annat än med telefonsexförsäljare.

Den sinande familjen och barndomsvännen Gilles i hemstaden i Bretagne är det enda i hans tillvaro som kan kallas för någon slags livlina, och så fantasin om ytterligare en barndomsvän, Marlène. När hon efter några års frånvaro dyker upp igen i den gamla hemstaden tar livet en vändning som ändå ständigt hejdas av Brunos självhat.

Nina Bouraouis stil kännetecknas av att det finns någonting febrilt, akut, andfått över språket; det har ett driv, för att använda ett uttjatat ord, som kompenserar för handlingens brist därpå. Här saknas det drivet. Det finns någonting olycksbådande över skildringen av Bruno Kerjens totala leda, men det motsvaras inte av romanens final - "Standard" behåller sin ljumma temperatur rakt igenom, förvisso kongenialt med figuren Bruno Kerjen men också ganska tråkigt för en läsare.

Vad kan man vilja säga, vilja väcka för känslor, med en sådan här roman? Jag vet inte. "Standard" faller så att säga på sin egen premiss: det är inte att han är osympatisk som gör det svårt att bryta distansen till Bruno Kerjen, utan just att han är så ointressant.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2014.11.01