Äntligen får konsten stå i centrum

Bland Moderna museets publikdragande retrospektiver har turen nu kommit till Marie-Louise Ekman.

Hanna Johansson applåderar en utställning som äntligen går på djupet med Ekmans konstnärskap.

Eyelinerpilar bakom runda glasögon, det långa håret med pannlugg. Skådespelerskan Ellen Jelineks mask i rollen som Teaterchefen i filmen ”Den dramatiska asylen” från 2013 identifierar henne genast som Marie-Louise Ekman. Det är svårt att tänka sig en svensk kulturpersonlighet med lika omedelbart tydliga attribut som hon, det där som gör någon lätt att klä ut sig till: Salvador Dalís mustasch, Frida Kahlos ögonbryn.

På Moderna museets retrospektiv visas ”Den dramatiska asylen” tillsammans med det omfattande måleriet, insamlade hårlockar, teckningar, en återskapad Giselle-kuliss, barnfilmen ”Barnförbjudet” från 1979. När den kom riktade Marie-Louise Ekman kritik mot ett kulturetablissemang som inte tillerkände barn samma förmåga – och kanske ännu viktigare, samma behov – av att som vuxna tillägna sig konst som är känslomässigt komplex. En uppfattning som så sent som förra året ekade i diskussionen om hur Suzanne Ostens film ”Flickan, mamman och demonerna” först försågs med en 15-årsgräns som skulle ha stängt ute dess tilltänkta publik.

Barnperspektivet hos Ekman har plockats upp i utställningsscenografins skalförskjutningar med jättelika väggmålningar och små skära träsoffor. Men det är inte ett perspektiv som baserar sig på en identifikation med ”barnet” som någon slags främmande varelse, utan på insikten om att vi som vuxna ständigt är samma barn som vi en gång varit. 

Instagram-vänligt

Eller, om man så vill, att vi som barn var samma vuxna som vi är i dag. Erfarenheter och inlärda beteenden till trots finns där samma ögon som ser på världen, handen som rör vid ett fluffigt rosa tyg eller vid någon man älskar. 

I ”Ålderslöst möte” från 2016 går en man och en kvinna mot varandra rakryggade och till synes unga, men efter sig släpar de en var sin oformlig siamesisk tvilling, en försvagad och åldrad eller rentav död version av sig själva. Kanske är det de åldrade gestalterna som faktiskt står för den yttre verkligheten medan de unga står för den inre, det jag som är närvarande i alla livets skeden under den förgängliga och föränderliga ytan. 

Om Modernas utställningar ibland känns lite väl optimerade för att generera maximalt med instagraminlägg – och make no mistake, du kommer garanterat se den här utställningen till leda genom ytliga bekantas linser på sociala medier under månaderna som kommer – har curatorn Jo Widoff här lyckats med något jag aldrig tidigare hade trott behövdes: att sätta Marie-Louise Ekman i ett sammanhang. 

Hon är en sådan gigant, en sådan man säger om lite fjäskigt: ”hon behöver ingen närmre presentation”. Men det är ju inte sant. Ända sedan 1960-talet har såväl kritiker som fans fastnat vid Marie-Louise Ekmans yta, vid eyelinern och de runda glasögonen, vid hennes dam i gul page som andravågsfeministerna underkände som motiv för att hon var så passiv, trots att hon oavbrutet och bokstavligen bröt sig ur sitt skal. Här kommer man bortom kulturpersonligheten, Teaterchefen, ner och in i konsten som är campy och karnevalisk, rolig och ärlig. 

Ytan, återigen, föränderlig. Men integriteten orubblig.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.06.16

Innanförskap och utanförskap på Moderna

Hanna Johansson ser Louolou Cherinets "Who learns my lessons complete?" på Moderna museet i Stockholm.

I Loulou Cherinets film "White women" (2002) är ljuset varmt och glödande som i Fassbinders "Querelle" eller som i en klyscha om en romantisk restaurang. En kamera roterar runt ett middagsbord efter maten, glasen är suddiga av fingeravtryck. 

Filmen visas, tillsammans med tre andra, på Moderna museets utställning "Who learns my lesson complete?", en dikt ur Walt Whitmans ständigt utökade och utvidgande samling "Leaves of grass". Centralt i Cherinets videoverk är skillnader, motsatspar som här/där, vit/svart, innanför/utanför. I "Statecraft" (2017) visas ett par filmer parallellt, inspelade gruppsamtal om ”innanförskap” i relation till ordet ”utanförskap”, ett ord som populariserades under valrörelsen 2006.

Improviserade reaktioner

På väggen intill projiceras verket "Magical transformations of the world" (2009), där fem skådespelare improviserar reaktioner på politiska utspel. Skådespelarna grimaserar missnöjt, för uppgivet händerna till ansiktet, som om de reagerade på samtalet som pågår bredvid eller oss som tittar på.

Men bäst, mest lockande är återigen "White woman". Den roterande kameran är hypnotiserande. Det finns en illusion av gemenskap eller någonting rentav generiskt i själva premissen: åtta män kring ett middagsbord i likadana tröjor som turas om att berätta om sina första möten med vita kvinnor, i förlängningen med vithet, med Sverige.

Sexualitet, kön och sår

I Moderna museets verksbeskrivning är de ”åtta svarta män” utan närmre identifikation, de namnges först i eftertexterna. Den ständigt rörliga kameran tvingar en att fokusera lika mycket på männen som lyssnar som den som pratar. Man glömmer bort vem som pratar. Det finns delade övergripande teman i männens historier: sexualitet, kön, sårbarhet, objektifiering, kärlek. 

Den unika erfarenheten framträder varv efter varv. De lyssnande männen kommer med inpass eller protester. Om dikotomierna är Loulou Cherinets ämne är formen snarare mötet, det sneda strecket mellan de där motsatsorden.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.03.21

Yayoi Kusama bjuder på fantastiska världar

Den japanska konstnären Yayoi Kusama intar Moderna museet med en färgsprakande retrospektiv.

Hanna Johansson njuter av en mycket speciell utställning.

Yayoi Kusama har sagt att hon ska måla 100 målningar till innan hon dör. Nu är hon uppe i över 1 000. Nästa mål: 2 000. Men Kusama säger också att hon kommer att fortsätta att måla efter sin död, och om ni ursäktar att jag blir lite new ageig: jag tror henne.

Kusama fyller 87 i år och hennes retrospektiv turnerar just nu i Norden med en serie sena målningar. De är färdigställda mellan 2013 och 2015. Väldigt stora, färgerna bjärta.

Hon har alltid varit i centrum av sin egen konst, bokstavligen, bland annat genom att låta sig fotograferas i kläder som får henne att smälta in i verken. Utställningen på Moderna museet drar upp linjerna mellan de tidiga målningarna i födelsestaden Matsumoto till flytten till New York 1957, där Kusama delar ateljé med Donald Judd och Eva Hesse och börjar måla sina "Infinity nets", enorma målningar där tjockt pålagd färg bildar mönster som av mängder av hål. Att se dem i verkligheten är fantastiskt.

Mjuka tygfallosar

Vidare till skulpturerna där mjuka tygfallosar fästs vid vardagsföremål som stegar och väskor, till samarbetet med Louis Vuitton, till det färgstarka 1980-talet. Vid det här laget har Kusama, på grund av sina psykiatriska problem, frivilligt lagt in sig själv på det vårdhem i Tokyo där hon än i dag lever. Skilj på konst och konstnär, som man brukar säga när någon folkkär artist kommer ut som rasist eller sexualförbrytare eller dylikt - men i det här fallet är det omöjligt. Kusamas konst är en förlängning av den egna existensen, präglad av en osviklig integritet inför den egna, inre världen.

Kusama kommenterar

Med det sagt har vi inte att göra med någon världsfrånvänd konstnär. Med sina happenings iscensatta på platser som Wall Street, vid Frihetsgudinnan och i fontänen på MoMA - "Mausoleum of Modern Art", som hon kallade det - kommenterade hon både amerikansk politik och konstnärskapets villkor. Det tydligaste exemplet på det senare är "Narkissos trädgård", ett verk som återskapats och lagts till i Moderna museets version av retrospektivet. Till Venedigbiennalen 1966 beställde Kusama 1500 spegelbollar av plast som lades ut på marken utanför den italienska paviljongen. Snart började hon sälja bollarna: två dollar styck. Det dröjde inte länge innan hon blev utslängd från biennalen med motiveringen att man faktiskt inte kan sälja konst som om det vore korv eller glass.

Inte till salu

Ett bärande element i "Narkissos trädgård" är just transaktionen, men också hur verket bit för bit förändras. Det blickar framåt mot Félix Gonzalez-Torres högar av karameller där besökarna uppmanas att ta med sig en karamell ända tills högen, gradvis, upphör. På Moderna museet är spegelbollarna inte till salu - man kan inte sälja konst på ett museum som om det vore korv eller glass! - och "Narkissos trädgård" har därmed återvänt, på ett kanske lite sorgligt vis, dit det började.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2016.06.15

På rymdsafari hos Moderna museet

Häromveckan lyste superblodmånen på oss. På Moderna museet glittrar Olafur Eliassons ljuskaskader och regnbågar.

Hanna Johansson funderar över hur fenomenen fyller samma funktion.

Förra veckan ägde ett sällsynt naturfenomen runt. Det var superblodmåne, och jag försökte (men misslyckades med) att dagarna innan reda ut exakt vad detta innebar. Det var en månförmörkelse, hur som helst, och solljuset som filtrerades genom jordens atmosfär skulle göra månen röd.

Jag ställde ett alarm för att gå upp och titta på detta, främst motiverat av någon slags fear of missing out. Nästa gång detta fenomen äger rum är 2033, varnade tidningarnas vetenskapssidor. Så jag gick lydigt till ett berg i närheten av mitt hus, mötte några grannar som gett sig ut med samma avsikt som jag. Men det var molnigt och det enda som syntes var ett rostfärgat skimmer runt månen. Snart bröt vi upp, en efter en. Det var inte helt tillfredställande. Samtidigt fanns något trivsamt hedniskt i denna aktivitet: att vi stod där tillsammans, mitt i natten, och stirrade på himlen med oklar utdelning. Att få en skönhetsupplevelse? Nå någon sorts insikt?

På Moderna museets nyöppnade Olafur Eliasson-utställning "Verklighetsmaskiner"är den sortens meningsskapande aktivitet som vi ägnade oss åt där på berget central. Verklistan spänner från det tidiga nittiotalet till i år, med det för utställningen nyproducerade "Less Ego Wall", en kalejdoskopisk spegelvägg med fönster in mot nästa rum. Att speglar och fönster förekommer genomgående är kanske en övertydlig illustration av det Eliasson försöker att åstadkomma: att uppmärksamma besökaren i museirummet och göra henne delaktig och medveten om inte bara vad hon ser, utan hur. Redan namnet "Verklighetsmaskiner" anspelar ju på hur verkligheten konstrueras. Som i labyrinten "Seu corpo da obra", förlagd till ArkDes lokaler intill Moderna museet, där fält av magenta, cyan och gult som i en jättelik färgskrivare korsar varandra och bildar ett regnbågsfärgat system. I installationen "Beauty" från 1993 genomlyses en artificiell dimridå av strålkastare så att den flackar som ett tunt och glittrande tyg. Effekten påminner om ljuset runt molnen som omgärdade månen på min misslyckade rymdsafari. Skönheten är immateriell och uppstår också här bara under rätt förutsättningar, rätt ljusförhållanden, vid en särskild position. Dess karaktär av naturfenomen som den delar med "The Sandstorm Park" och "Moss Wall" bryts mot den tydligt demonstrerade konstruktionen, som en illustration av maktförhållandet mellan natur och kultur.

I utrymmet däremellan bottnar ju all existentiell ångest: att det finns gränser för vart vår kontroll som kulturvarelser når, att behöva underkasta sig förgänglighetens lagar. Verket "Big Bang Fountain" belyser förgängligheten och godtyckligheten i det egna seendet kanske bäst: en fontän som skjuter kaskader av vatten uppåt i totalt mörker lyses upp av stroboskopiskt ljus, som en kamerablixt, precis när vattnet når sin högsta punkt. Det är över på ett ögonblick. Bilden av det uppskjutna vattnet är unik och omöjlig att bevara.

Kärnan i "Verklighetsmaskiner" och i Eliassons hela konstnärskap är alltså kanske att försöka besvara varför jag och många med mig begav oss ut en höstnatt för att titta på himlen. Vad vi såg är inte lika viktigt som att vi försökte.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.10.05