I Loulou Cherinets film "White women" (2002) är ljuset varmt och glödande som i Fassbinders "Querelle" eller som i en klyscha om en romantisk restaurang. En kamera roterar runt ett middagsbord efter maten, glasen är suddiga av fingeravtryck.
Filmen visas, tillsammans med tre andra, på Moderna museets utställning "Who learns my lesson complete?", en dikt ur Walt Whitmans ständigt utökade och utvidgande samling "Leaves of grass". Centralt i Cherinets videoverk är skillnader, motsatspar som här/där, vit/svart, innanför/utanför. I "Statecraft" (2017) visas ett par filmer parallellt, inspelade gruppsamtal om ”innanförskap” i relation till ordet ”utanförskap”, ett ord som populariserades under valrörelsen 2006.
Improviserade reaktioner
På väggen intill projiceras verket "Magical transformations of the world" (2009), där fem skådespelare improviserar reaktioner på politiska utspel. Skådespelarna grimaserar missnöjt, för uppgivet händerna till ansiktet, som om de reagerade på samtalet som pågår bredvid eller oss som tittar på.
Men bäst, mest lockande är återigen "White woman". Den roterande kameran är hypnotiserande. Det finns en illusion av gemenskap eller någonting rentav generiskt i själva premissen: åtta män kring ett middagsbord i likadana tröjor som turas om att berätta om sina första möten med vita kvinnor, i förlängningen med vithet, med Sverige.
Sexualitet, kön och sår
I Moderna museets verksbeskrivning är de ”åtta svarta män” utan närmre identifikation, de namnges först i eftertexterna. Den ständigt rörliga kameran tvingar en att fokusera lika mycket på männen som lyssnar som den som pratar. Man glömmer bort vem som pratar. Det finns delade övergripande teman i männens historier: sexualitet, kön, sårbarhet, objektifiering, kärlek.
Den unika erfarenheten framträder varv efter varv. De lyssnande männen kommer med inpass eller protester. Om dikotomierna är Loulou Cherinets ämne är formen snarare mötet, det sneda strecket mellan de där motsatsorden.
Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.03.21
