Evin Ahmad, "En dag ska jag bygga ett slott av pengar"

Till vardags är Evin Ahmad skådespelare på Folkteatern i Göteborg. Hanna Johansson läser hennes debutroman som vittnar om en begåvning utöver det vanliga.

Skådespelaren Evin Ahmads debutroman har en underbar titel, fylld av längtan. Den börjar med ett slags prolog: ”Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden”, för att tunnelbanelinjen löper nästan helt i mörker. Det är en vacker bild och en föraning om vad som komma skall, både resandet som övergripande tematik och Ahmads förmåga att dröja vid alldagliga scener och slipa dem till poesi.

Filmen "Dröm vidare"

Det är förresten svårt att undvika det där, ”skådespelaren Evin Ahmad”, yrkestiteln. Hon var stjärnan i Rojda Sekersöz lysande film "Dröm vidare" från tidigare i år och ingår i den fasta ensemblen vid Folkteatern i Göteborg. 

Det är också en impuls att vilja ledsaga läsaren, en stor del av "En dag ska jag bygga ett slott av pengar" upptas av berättarjagets väg till skådespeleriet. Studievägledarens skepsis och pappan som oroligt varnar att teater bara är en hobby, men som visar sig härbärgera egna skådespelardrömmar. Hyckleriet på scenskolan: innerstadsbarn som koketterar med att ha ont om pengar för att sedan hoppa upp på cykeln och åka hem till lägenheten som mamma och pappa har köpt, scenskolan där man diskuterar klass och rasism men inte hälsar på städarna.

Överlevarens skuld

Hindren som övervinns gör varken Ahmads huvudperson starkare eller svagare. De bara finns, det är erfarenheter vars effekter liksom löper parallellt och aldrig lämnar en. En begravning tidigt i romanen sätter tonen för den överlevnadsskuld som ska komma att prägla resan mot det andra livet.

Kanske ligger det också nära till hands att tänka på skådespelaren Evin Ahmad för att det är så lätt att föreställa sig det här materialet på scen. En del av det har hämtats från Ahmads examensmonolog "Bangaren", och det märks. Ibland är det som om texten vädjar om att förkroppsligas. Men att "En dag ska jag bygga ett slott av pengar" tycks vara skriven för en röst är inte ett problem – inte när rösten är så här unik.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.08.31

Linna Johanssons återkomst som Lollo

Linna Johansson lämnade den feministiska debatten för att skriva skönlitterärt. Hanna Johansson gläds åt en debutroman där kvinnan tar makten över sin historia.

Linna Johansson blev en profilstark feministisk röst i slutet av 1990-talet, men de senaste åren har det varit tyst. Hon grundade och drev tidskriften Bleck där man använde sig av "allvar, ironi och enkla feministiska analyser" (enligt den egna hemsidan) för att utmana mediernas status quo. I Expressen arbetade hon länge som kolumnist men slutade enligt egen utsago för att hon tröttnade på sin egen röst, "jag har inte så avancerade åsikter".

Själv stötte jag först på henne i den numera nedlagda bloggen, specifikt hennes bloggtexter om träning, jag tror att någon i min närhet måste ha rekommenderat dem, hyllat dem. Med rätta, för det var bland det mest komplexa jag läst i ämnet.

Utgångspunkten var hennes egen träning, som hon beskrev helt befriat från vare sig glättighet eller billiga skämt på sin egen bekostnad (något som ju är lätt att hemfalla till när man ska prata om det tidlöst tragikomiska i kroppens begränsningar och förutsättningar).

Det var rakt. Det fanns utrymme för glädje, tvivel, krasshet, besvikelser på samma gång inför denna vardagliga aktivitet som vi ständigt omges av men sällan talar klarspråk om.

Men hon drog sig tillbaka, som sagt, höll låg profil. Om man inte visste det sedan tidigare har det varit svårt att inte snappa upp nu att det var för att skriva en roman. Omslaget till debuten "Lollo", en selfie av fotografen Arvida Byström som man precis som Bleck skulle kunna säga verkar med utgångspunkt i "allvar, ironi och enkla feministiska analyser", sitter tapetserat som affisch över hela stan. På mitt instagramflöde har den haft samma effekt som Karolina Ramqvists "Alltings början" eller Lena Anderssons "Egenmäktigt förfarande": alla läser dem, alla vill att andra ska veta att de läser dem.

Finns det några gemensamma nämnare mellan de tre böckerna? En framgångsrik marknadsföringsapparat, om man ska vara cynisk; författare som redan har skaffat sig en trogen fanskara genom långa karriärer som populära opinionsbildare. Antagligen också att innehållet vidrör någonting basalt mänskligt. I "Alltings början" och "Egenmäktigt förfarande" är den centrala relationen den mellan en kvinna och en svårt idoliserad man. Här, i "Lollo", står i stället två tjejkompisars relation i fokus.

Det är titelns Lollo, berättaren, och Lidija. De befinner sig i slutstadiet av perioden mellan studenten och tjugo-ish (jag har en känsla av att siffran som kommer efter tjugo blir högre ju rikare man är) där ingen riktigt avkräver en något ansvar, någon riktning, där motsatsen snarare är eftersträvansvärd.

Deras jämnåriga åker på backpackresor eller tar skitjobb, själva strövar de som ett slags kvinnliga Kenta och Stoffe mellan utsiktsplatser, centrum och bowlinghallen i sin Stockholmsförort, belägen någonstans i Hägersten innan det området var särskilt piffigt och hippt - eller kanske snarare i en parallell verklighet där det aldrig blev det. Dricker vodka och folköl, kedjeröker, snattar smink eller chips om de inte har pengar.

I mellanrummet mellan familjerna som de har växt upp i och familjerna de förväntas bilda själva tyr de sig till varandra. De behöver inget annat, övertygar de gång på gång varandra om. Samtidigt har Lidija löst formulerade drömmar om framtida erövringar - de ska bli popstjärnor respektive författare - och Lollo slits tidigt mellan rädslan för att deras kravlösa tillvaro ska få ett slut och insikten om att den måste det.

När de upptas i den karismatiska Mimmis krets tar det också slut. Eftermiddagsfyllorna på tu man hand ersätts av knarkspetsade fester och webcamporr som slutar i skandal och kvällstidningsrubriker. På kiosklitteraturspråk skulle man kunna säga: det går utför. Men det är liksom inte poängen, det här är ingen berättelse om hjälplösa flickor i knipa. Lollo, berättaren, förhåller sig själv till den alternativa historien om sina twenties som den skildrats på löpsedlar, och hon förkastar den, föraktar den. Det här är hennes historia och hon - eller rättare sagt Linna Johansson - äger den.

"Lollo" påminner ibland om Émile Ajars (pseudonym för Romain Gary) roman "Med livet framför sej": humor mot en tragisk backdrop, skildringen inifrån en sluten värld som är sorglig och kärleksfull på samma gång. Samhällskritiken behöver inte stavas ut, den sipprar mellan varje rad.

Linna Johansson skriver rappt och vackert utan att det är ornamenterat eller sentimentalt - med allvar och ironi! - om en nostalgi som omgivningen aldrig kommer att förstå. Efter att ha avslutat "Lollo" saknar man henne och Lidija som om man själv hade känt dem.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.09.10

Gripande svanesång i Martin Luuks debut

Hanna Johansson rycks med av Martin Luuks debutroman "Gud har för mycket tid".

Vi börjar med en välbekant scen för minnesgoda stockholmare: en medelålders kvinna, hukande i utkanten av Rålambshovsparken, utrustad med fångstkrok och laxhåv och lårhöga byxor, på väg att fånga in ännu en svan att addera till skaran hemma i lägenheten på Kungsholmen.

I tingsrättsprotokollet för den så kallade svankvinnan, som 2008 dömdes för djurplågeri sedan det upptäckts att hon fångat in och förvarat svanar hemma i sin lilla etta, förekommer Roy Andersson-meningen: "Hennes avsikter har varit de bästa även om det någonstans gick väldigt fel."

I Martin Luuks debutroman "Gud har för mycket tid" heter svankvinnan Gabriella, hennes bästa vän heter Johanna; Johanna sysslar med konst som i princip uteslutande handlar om eller innehåller mens. Som barn slöt de en pakt om att tillsammans höja sig över det vanliga livet, över smutsen och bråten, att vara en vandrande protest.

Men under uppväxten uppstår gång på gång konflikter om hur långt ifrån normen de ska befinna sig och på vilket sätt de ska avvika från den. Johannas protester - att gifta sig vid midnatt i en solkig bröllopsklänning, döpa sin dotter efter en kamera, i ett konstverk släppa ett mensregn med helikopter över Sala - blir hyllade, hennes normbrytande sker inom ramen för vad folk kan tycka är subversivt, bohemiskt, kaxigt, men inte hotfullt.

Gabriella glider däremot längre och längre från det socialt accepterade livet men samtidigt, kanske, djupare in i sig själv. Börjar samla på svanar. Slutar tvätta sig.

Ibland tror Johanna att de har setts för sista gången, hoppas rentav, men hon visar sig alltid ha fel. Gabriellas och Johannas relation under livet skildras egentligen utan särskilt många dramaturgiska knep, ingen särskild stegring eller brytning.

Och det är Luuks väldiga omsorg om sina gestalter som ändå gör denna lågintensiva berättelse så medryckande, som om hans egen nyfikenhet liksom smittade av sig. "Gud har för mycket tid" är en naivistisk berättelse om livets villkor, underhållande och gripande.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.05.21

Underbar skröna

Hanna Johansson charmas av Lina Hagelbäck men saknar nerven.

Att läsa Lina Hagelbäcks prosalyriska debut "Violencia" från 2013 liknade ofta att läsa en översatt bok från ett språk med en annan historia än vårt, andra associationer i sig. Det gjorde bokens adjektivrikedom - med formuleringar som "koagulerad skymning" eller "missfärgade drömmar" - logisk. Och genom det vackra, konstlade språket sken alltid det som det försökte berätta: en historia om den karismatiska Violencia och en undergiven jagberättare, Stina.

I uppföljaren "Violencia och hennes far" skildras ett annat slags maktrelation: den vuxna Violencia får en chans att göra upp med sin våldsamme, ständigt svikande pappa Esra. Detta sker mot en mustig backdrop i Sicilien och sköljs ned med förmodligen dödliga mängder mandelvin, limoncello, champagne och lagrad kubansk rom.

Stilen är omisskännlig och det är svårt att inte charmas av Violencia. Hon är som en dröm i bemärkelsen: i hög grad verklig, men inte helt och hållet. Historien om henne har ett episkt anslag som för tankarna till fantasy, ett gränslöst berättande.

Delarna där Esra talar har ett helt annat språk än Violencias - det är ett övertygande porträtt av en rätt pösig och patetisk bohem. Det påminner om att läsa de två huvudpersonernas respektive dagböcker utan att de vet om det. Men det saknas en nerv, en spänning som fanns i debutens skildring av en ojämställd social situation, far och dotter har just ingen dynamik här.

Texten bottnar inte heller riktigt i de djupare delarna av den psykologiska bassängen, där skildringar av våld och död mest känns magstarka och malplacerade. Esras och Violencias dikter som sprängs in i texten i tid och otid stör dessutom rytmen.

Som skröna däremot: underbar. Lina Hagelbäcks skrivande är varmblodigt och världsfrånvänt på ett sätt som jag önskar att flera unga svenska författare skulle kunna våga vara.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.01.29

Ingen hög "Standard"

Nina Bouraouis nya roman "Standard" är en besvikelse, menar Hanna Johansson.

Jag reagerar på marknadsföringen av Nina Bouraouisnya roman "Standard" som ett brott mot hennes tidigare autofiktion. I en av sina bästa romaner, "Innan männen", gick Nina Bouraoui under huden på en tonårskille i förorten, valpigt intensiv och ångestriden, drogad ibland, olyckligt förälskad. Det är ett fantastiskt vackert och svart porträtt som borde övertyga de flesta om hennes förmåga att skildra öden utanför det egna livet och den egna erfarenheten.

"Standard" är ett stilbrott i ett annat avseende. En lång och utdragen historia om den parodiskt medelmåttige Bruno Kerjen, en man vars enda mål är att ta sig genom vardagen utan alltför stor smärta, som ogillar sitt jobb, som bor i ett "råtthål" i en Parisförort, som inte har några relationer annat än med telefonsexförsäljare.

Den sinande familjen och barndomsvännen Gilles i hemstaden i Bretagne är det enda i hans tillvaro som kan kallas för någon slags livlina, och så fantasin om ytterligare en barndomsvän, Marlène. När hon efter några års frånvaro dyker upp igen i den gamla hemstaden tar livet en vändning som ändå ständigt hejdas av Brunos självhat.

Nina Bouraouis stil kännetecknas av att det finns någonting febrilt, akut, andfått över språket; det har ett driv, för att använda ett uttjatat ord, som kompenserar för handlingens brist därpå. Här saknas det drivet. Det finns någonting olycksbådande över skildringen av Bruno Kerjens totala leda, men det motsvaras inte av romanens final - "Standard" behåller sin ljumma temperatur rakt igenom, förvisso kongenialt med figuren Bruno Kerjen men också ganska tråkigt för en läsare.

Vad kan man vilja säga, vilja väcka för känslor, med en sådan här roman? Jag vet inte. "Standard" faller så att säga på sin egen premiss: det är inte att han är osympatisk som gör det svårt att bryta distansen till Bruno Kerjen, utan just att han är så ointressant.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2014.11.01