*
Abdellah Taïas lägenhet doftar av vad jag tror är Comme des Garçons, men jag glömmer bort att fråga honom. Han bor på femte våningen i ett hus i stadsdelen Marais i Paris. Lägenheten är sparsmakat möblerad, men hela vardagsrummets långsida upptas av en vit inbyggd bokhylla. Bland böckerna och filmerna står en LP-skiva med Isabelle Adjani och ett idolporträtt av den egyptiska skådespelerskan Soad Hosni.
Abdellah Taïa har skrivit sju böcker på franska. En av dem har översatts till svenska: Ett arabiskt vemod, en roman om fyra episoder ur Abdellahs liv. Han söker sig själv som barn och som vuxen, i Marocko, Paris och i Kairo, i en gammal dagbok. Han skrattar ofta och intensivt. Han har avslutat varje mening i vår förestående mailväxling med tre punkter och signerat dem »Salam«. Han serverar jasminte i udda porslinskoppar och visar hastigt upp köket och sovrummet, ursäktar sig för att lägenheten är bordelique. Vet jag vad det betyder? Stökig. Jag säger: nej då.
*
Jag minns allting nu.
Jag kan skriva.
Det var sommar, högsommar, augusti, den sjunde augusti. Det var lov, det långa, oändligt långa lovet som varje dag gjorde mig galen och febrig.
Mina föräldrar sov. Hela Hay Salam-kvarteret sov middag. Det var bara försäljarna av enstaka cigaretter som stod emot sömnens lockrop. De stod troget kvar i derb-hörnet, förhoppningsfullt väntande, med sina små transistorapparater inställda på Tangerstationen Medi 1. Jag gillade dem. På avstånd. Jag pratade aldrig med dem. De attraherade mig. Det var tuffa killar. De hårda. De förbannade. De ärrade. De drack billigt vin varje kväll och lyssnade på sin sångmö, Oum Khalsoum. Jag gillar dem fortfarande. Jag glömmer dem inte. Tjugo- eller trettioåriga män, slanka, kärva, orakade, ofrivilligt mjuka. Jag bär dem med mig. De finns ännu starkt inom mig.
– Jag har tänkt på att jag har haft tur. Det här är en efterkonstruktion, jag tänkte nog inte på det då, men jag har insett det nu när jag nästan är fyrtio år. Jag föddes i Rabat och jag växte upp i Salé, i en trerummare, vi var nio syskon. Jag har en äldre bror, en yngre, sex systrar. Jag hade tur, därför att jag är näst yngst i min syskonskara, så när jag kom upp i övre tonåren hade min storebror redan ett bra jobb och mina systrar hade antingen det, eller så var de snart klara med sina utbildningar. Jag behövde inte tänka så mycket på att göra någonting ansvarsfullt på samma sätt gentemot min familj. Jag ville göra film, och för att göra det var jag tvungen att komma till Frankrike. Så jag pluggade fransk litteratur på universitetet i Marocko. Det var då jag lärde mig franska egentligen, på ett nytt och djupare sätt, men det var ändå för sent för att få samma förhållande till det som om jag hade talat det hela livet.
När lärde du dig franska första gången?
– Jag lärde mig det i skolan. Alla gör det i Marocko från att man är runt åtta-nio år. Jag talade det aldrig utanför det sammanhanget förrän i vuxen ålder, aldrig hemma. Jag växte upp som fattig i Marocko och då talar man inte franska till vardags.
Du har sagt att du känner dig som en förrädare när du skriver på franska.
– Ja. Franska är maktens språk i Marocko. Det är överklassens språk. Och när jag är i Frankrike är jag ofrånkomligen främmande, jag är ju invandrare. Jag är i ett underläge i det avseendet. Böckerna ger mig legitimitet, men jag vill inte heller vara en intellektuell, assimilerad arabisk bög i Paris. Jag vill inte vara en god invandrare. Samtidigt är det här en del av att växa upp. Vi alla drivs till förräderi. Jag tror inte att man kan vara sann mot sig själv utan att på något sätt svika sin bakgrund. Man måste överge något. Men att skapa konst är också ett sätt att ta hand om sin bakgrund och sina minnen, så egentligen skulle det kanske kunna vara motsatsen till förräderi.
Hur påverkar det ditt skrivande, att du skriver på ett språk som inte är ditt första?
– Skrivande, att skriva, handlar inte om att veta saker. Då finns det inte riktigt något incitament. Så tänker jag. Och eftersom att jag skriver på ett språk som aldrig kommer att bli mitt hur många böcker jag än läser så är jag aldrig självklar när jag skriver på franska. Det är ett ständigt tänjande och utforskande.
Abdellah Taïa kom ut för sin familj samtidigt som han kom ut inför hela den arabisktalande världen: i en intervju i den marockanska veckotidningen TelQuel för sex år sedan. Intervjun var skriven på franska, men omkring en månad senare publicerades en liknande intervju på arabiska i landets nyhetstidningar.
–De hade kanske redan gissat det sedan innan, men vi hade aldrig pratat om det. Min pappa var död då sedan tio år tillbaka. Min mamma ringde och skrek: Vad har du sagt, varför sa du så? Hon tyckte inte att det var min uppgift att ta på mig det, att försöka ändra samhället. Jag tycker fortfarande att det är plågsamt att prata om det här med min familj. Jag tycker nästan att det är jobbigt att prata om det här med dig, att prata om att prata om det med min familj, ansikte mot ansikte. Men jag tror egentligen inte att det är en erfarenhet som är unik för homosexuella. Nästan alla präglas av konventionens tryck, oavsett vem man är och om man bor i Frankrike eller Marocko eller Sverige. Barriärerna behöver inte alltid vara så tydliga. Har du sett All That Heaven Allows?
All That Heaven Allows är en Douglas Sirk-film från femtiotalet. En änka med vuxna barn (Jane Wyman) blir ihop med en bohemisk arborist (Rock Hudson), till barnens och country club-medlemmarnas oblyga förtret. När Rock Hudson ber Jane Wyman att gifta sig med honom stirrar hon bekymrat framför sig och säger: varför är det så svårt? Det är det inte, svarar han. Såvida du inte är rädd. - Så hon viker sig för barnen och hon viker sig för det här lilla samhället, hennes falska vänner, och gör slut med honom. Och så kommer barnen hem till jul och de ger henne en sådan där, säger Abdellah och pekar på sin lilla tv.
Hon speglar sig själv i skärmen. I bakgrunden hörs leverantörens uppsluppna röst: »Drama, comedy, life’s parade at your fingertips!«
*
En dag kommer jag att återvända till allt detta, i en film, i en annan dröm. Jag kommer att beskriva det på mitt sätt, ur mitt perspektiv. Och allt som du har klippt bort, behållit för dig själv, kommer att uppenbaras genom mig. Jag behöver bara följa de sällsynta spår som dröjer kvar i öknen efter vår kärlek.
Jag är inte riktigt mig själv längre.
Jag är för evigt besatt av dig. Det vet du… Det vet du. En del av mig kommer alltid att tillhöra dig. Det vet du… Det visste du långt före mig. Jag kommer att tvingas leva med det inom mig. Dig i mig. Mot min vilja. Medvetet. Frånvarande. Dag för dag. År för år.
Jag kysser dig.
Jag kysser dig och…det är allt.
Abdellah
Det sista kapitlet i Ett arabiskt vemod heter »Att skriva« och börjar: »Det är min dagbok från 2002«. Den handlar om en relation med en man som i boken kallas för Slimane, algeriern. De var tillsammans i ett och ett halvt år och de bodde i en lägenhet på arton kvadratmeter i artonde arrondissementet. »Där var vi varandras fångar, där älskade vi, där pratade vi arabiska varje dag, där höll vi nästan på att bli galna«.
– Att älska någon som precis som jag var arab var helt nytt för mig. Att kunna tala arabiska, mitt modersmål, med någon jag älskade. Att inte skämmas. Möjligheten hade aldrig ens föresvävat mig. Jag vet inte om du kan förstå det, vad det betydde, politiskt och spirituellt. Jag tänker fortfarande på honom som min största kärlek. Det var ändå inte något lätt förhållande. Det var präglat av ägandebegär och svartsjuka. Jag hade flyttat till Paris 1999 och jag ville komma in i en intellektuell sfär som tidigare varit stängd för mig, och jag visste att det var svårt, jag visste att jag skulle bli tvungen att vara utåtriktad. Den här ambitionen hos mig blev nästan som en tredje person i vår relation. Som om det vore någon som jag bedrog honom med. Om vi stötte på en bekant till mig när vi var ute och gick, och jag stannade och pratade lite och var, du vet, trevlig och gullig… han kunde bli helt tokig över sådant.
– Jag tror att för att överleva som bög i Marocko när jag växte upp, så var jag tvungen att isolera mig. Under flera år av mitt liv reste jag en mur mellan mig själv och andra. Mellan mig själv och mina känslor. Jag var väldigt ensam, både psykiskt och fysiskt. Det här blev ett problem mellan oss. Slimane sa ofta det till mig, vi bråkade om det: jag gav mig inte hän tillräckligt mycket, jag var för distanserad. Jag var inte tillräckligt kär. Då, när vi var ihop, tyckte jag bara att det var irriterande. Nu förstår jag att det var sant.
Han var äldre än du.
– Ja, jag var tjugosju år när vi träffades och han var trettiosex. Han var nio år äldre.
Hade det varit annorlunda om ni träffats nu? Nu är du trettionio.
– Nej. Jag tror inte det. Jag vet andra saker nu när jag är äldre, men jag tror inte att relationen hade varit annorlunda… samtidigt inbillar jag mig kanske bara att jag nu vet en massa saker om mitt liv som tjugoåring. Man kan väl aldrig vara säker.
Har ni kontakt idag?
– Nej. Vi sågs – vi blev inte ihop igen, men vi sågs – runt 2003, 2004. Jag vet att han bor här i närheten. Det har faktiskt aldrig slagit mig… kom, vi googlar honom!
Abdellah skriver in ett namn. Inte Slimane. Namnet och nationaliteten är det enda han ändrat, berättar han. Vi får inga träffar.
– Vi gjorde slut 2001. Han gav mig ett manuskript när det här hände, en pjäs som han hade skrivit. L’amoureux, hette den. Hur skulle man säga det på svenska?
»Den förälskade«.
– Jag har aldrig läst den.
Är det sant? Aldrig?
– Nej.
Har du aldrig varit nyfiken?
– Jag har nog varit för rädd för vad som skulle hända om jag läste det. Vi var så otroligt nära – vi hade en dagbok tillsammans, den som det står om i boken, det är sant. Jag har aldrig varit så nära med någon varken tidigare eller senare, jag har aldrig gjort någonting liknande. Jag tror som sagt att det stämmer att han var mer kär i mig än jag i honom, han hade rätt när han sa att jag inte var tillräckligt hängiven. Han misstog sig när han trodde att jag var otrogen eller att jag inte brydde mig om honom, men i det hade han rätt. Det var verkligen han som var l’amoreux.
– Men det här var trots allt… vi gjorde slut 2001. Det här var snart tio år sedan. Mer än tio år sedan! Jösses. Det kanske är dags för mig att läsa det där manuset. Jag skulle kanske kunna göra någonting av det.
*
Sabah var en överlevare. Ett gult kadaver, på samma gång skrämmande och underhållande.
Karim och filmfotografen kände inte till henne. Jag försökte förklara för dem vem hon var, hennes livsöde, myten som omgav henne. Hon intresserade dem inte. Sabah var okänd för dem och de tyckte att Yana Yana var meningslös, ett bottennapp. Jag gav upp mina försök. Jag ville inte att de med sin oförståelse skulle förstöra Sabahs återkomst till livet. Min återkomst till ett Kairo alltmer färgat av sorg.
Abdellah sätter på Sabahs låt »Yana Yana«, hennes hit. Först den gamla från sjuttiotalet, sedan den han skriver om i Ett arabiskt vemod: en duett med den unga libanesiska sångerskan Rola från 2006. Videon, där en ridå med texten »The Notorious Diva« öppnar sig för en åttioårig Sabah med svallande blont hår, har visats över åtta miljoner gånger på YouTube. Hennes riktiga namn är Jeanette Feghali men hon kallas för Sabah, Sabbouha, Al Shahroura: sångfågeln.
– Hon åtnjuter enorm respekt, säger Abdellah, det finns ingenting löjeväckande över hennes ålder eller utseende. Hon upphäver tiden.
Jag älskar den här gamla videon. Hon går bara runt och tar på en massa män som ser helt besvärade ut.
– Hon är fantastisk. Nu är hon nästan nittio år, det är helt otroligt. Det här är också en sådan grej som var speciell med Slimane, att han också förstod det här, han hade hört det här och växt upp med det här, vi kunde skämta om Sabah för att båda förstod. Men hon är inget skämt!
Nej, du beskriver hur du försöker förklara hennes storhet för filmteamet och för regissören som inte är uppvuxen i arabvärlden, och ingen förstår…
– Nej, ingen förstod. Den enda som gjorde det var Karabiino, den sudanesiske pojken. Saken är den att den här låten med Sabah och Rola anses vara dålig musik för att det är lättsamt och brett. Men det är inte alls dålig musik. Det är ett idiotiskt sätt att avfärda musik på, det är som folk som avfärdar Rihanna för att hon är bred. Jag fattar inte hur man inte kan älska Rihanna. Vet du, Marcel Proust har faktiskt skrivit om det här…
Han reser sig upp för att gå till bokhyllan och sorterar länge pappersryggarna med ögonen innan han får syn på Les Plaisirs et Les Jours, en samling av texterna Proust skrev i olika Paristidningar som ung. I innehållsförteckningen är rubriken »Éloge de la mauvaise musique«, till den dåliga musikens lov, understruken med blyertspenna.
Abdellah läser högt: »Détestez la musique mauvaise, ne la méprisez pas. Comme on la joue, la chante bien plus, bien plus passionnément que la bonne, bien plus qu’elle s’est peu à peu remplie du rêve et des larmes des hommes«. Hata den dåliga musiken, men förakta den inte. Varje gång den spelas, varje gång den sjungs mer passionerat än bra, fylls den med mänsklighetens drömmar och tårar.
– Det är fel att kalla det för dålig musik, som sagt, men bred. Lättillgänglig. Oelitistisk. Det är ju exakt det som möjliggör den här gemensamma känslomässiga historien som jag egentligen upplevde för första gången med Slimane. Sabah är dessutom en så otroligt viktig ikon inom arabvärlden. Hon är vår största gayikon. Fast det förstod jag förstås först när jag var i tjugoårsåldern.
Tror du att unga bögar i Marocko kan se dig som en ikon?
– Ikon vet jag inte…
Men en förebild?
– Jag vill inte vara en förebild i bemärkelsen att jag vill att unga marockanska bögar ska leva sina liv som jag har levt mitt, det tycker jag verkligen inte att de ska. Men jag är deras bror. Ja. Det är ett ansvar jag har. Även utan att explicit prata om min homosexualitet, min identitet som homosexuell arab, gör jag det ju implicit bara genom att prata om mitt liv. Vi lever i ghetton, vissa straighta brukar säga så: homosexuella lever i ghetton, homosexuella isolerar sig från den »vanliga«, riktiga världen.
Det vill säga den där alla är heterosexuella.
– Precis. Som om det vore en inskränkthet från vår sida. Att jag är homosexuell och talar om mitt liv är alltså inte bara en angelägenhet som rör andra homosexuella. På så vis vill jag vara en röst i världen.
När Andrew Haighs Weekend gick upp på svenska biografer i somras kunde man i Johan Cronemans recension i Dagens Nyheter läsa att filmen innehöll »flera mycket svåra scener, jag kan värja mig mot just sexscenerna, de blir lätt till ett slags test på oss betraktare«, men ändå var »en fin film«.
Svenska Dagbladets kritiker Hynek Pallas uppskattade filmens kemi, men irriterade sig på fotots tvära kast mellan huvudpersonernas »fysiska närhet och lust« och den hotfulla offentligheten, representerad av husfasader och tomma nattgator. De gav den båda samma betyg.
Isolerat till den siffran är det egentligen inget fel på kvalitetsbedömningen. Men jag undrar om Croneman någonsin slogs av att känslan av att känna sig »testad« när han ser en sexscen mellan män på film som bottnar i vilka idéer som genomsyrar hans vardag, snarare än regissörens intentioner. Jag undrar om Pallas någonsin slogs av att det kan finnas en poäng i att skildra brytpunkter mellan offentlighet och privatliv kaotiskt i en film som handlar om exakt det.
*
Jag ville bli sjuk.
Jag vandrade i regnet.
Det var natt.
Det var december, julen närmade sig. Paris skulle vilken dag som helst förvandlas av helgernas magiska och trots allt lyckliga ljus. Än så länge var staden dränkt i regn. Som jag. Men var och en i sin ensamhet.
Jag bodde i Belleville. För att komma hem hade jag kunnat ta tunnelbanan från Place de Clichy, linje 2, mot Nation. Jag gjorde inte det. Jag ville inte bli uttittad, att man skulle kunna gissa sig till min olycka. Att man skulle se att jag nyss hade blivit avvisad ännu en gång. Att jag hade tagit fel. Jag ville inte göra mig till åtlöje. Jag hade lust att bara irra omkring, att ensam andas natten, korsa denna stad där jag, sedan jag lämnat Marocko med mina filmdrömmar, på nytt upplevde både lycka och olycka, värdighet och nedslagenhet.
Scenarierna du beskriver i dina böcker handlar ofta om en slitning mellan vilja och anpassning, att vara rädd och hämmad, du blottar en svaghet. Ofta är du ganska brutal i hur du utelämnar dig själv. Och andra. Hur reagerar folk i din närhet på det?
– Ärligt talat så bryr jag mig inte, jag undviker att ta reda på deras reaktioner. Jag bryr mig om kritik, jag bryr mig om recensioner, men jag tror inte att det vore särskilt bra att ta alltför mycket hänsyn till vad andra tycker om det jag lämnar ut av mig själv för själva skrivandet. Att vara naken är det enda sättet att skriva litteratur på.
För mig som inte känner dig upplevs faktiskt inte det du skriver som särskilt utelämnade egentligen. Kanske för att du skriver så fragmentariskt? Mycket annan utelämnande bekännelselitteratur jag läst ofta är så uppstudsig, nästan aggressiv och raljant ibland. Det kanske skänker den någon slags förment autenticitet Ditt sätt att skriva får mig att undra vad som är sant och vad som inte är det.
– Ja, det där – min stil, det fragmentariska – har att göra med att jag inte tror att livet är linjärt. Minnet är fragmentariskt, livet är fragmentariskt, det följer ingen dramaturgisk kurva där man kan ha distans till hur olika händelser påverkar varandra. Skrivandet för mig handlar om rösten snarare än skeenden, alltså den här malande rösten som alla ens upplever filtreras genom. Jag har alltid velat göra film. Det är den önskan som lett fram till allt. Jag har aldrig läst skönlitteratur med baktanken att lära mig någonting av det för mitt eget skrivande, jag har inte direkt medvetet låtit mig inspireras av litteratur. Den där stilen, intensiteten, kommer från hur jag växte upp. Vi var elva personer i min familj och vi bodde i en liten lägenhet, jag sade det förut. Tre rum. Så jag hade alltid en väldigt fysisk upplevelse av människorna runtomkring mig.
Andligheten tar stor plats också.
– Ja, det är väldigt viktigt för mig. Jag tycker om tron på andar och djinner—heter det samma sak på svenska, djinns?
Det heter djinner. Ökenandar.– Ja. Det där är extra stort i Marocko, av någon anledning. Jag tycker att det är viktigt, den typen av spirituell kraft. Man kan inte bara vara intellektuell.
*
Innan jag går därifrån står vi vid den långa bokhyllan och bläddrar i en stor bok om Marilyn Monroe. Han är besatt av henne ända sedan han såg The Seven Year Itch. Hon är med som en ande i hans senaste roman, Infidèles, där en bit ur sången »River of no return« är som ett mantra för bokens huvudpersoner. Den kommer från en film med samma namn, Marilyn och Robert Mitchum. Har jag hört den? Han sätter på den.
If you listen you can hear it call:
wail-a-ree
There is a river called the river of no return
Sometimes it’s peaceful and sometimes wild and free
Love is a traveller down the river of no return
swept on forever to be lost in the stormy se
Wail-a-ree
I can hear the river call, no return, no return
Where the roaring waters fall, wail-a-ree
I can hear my lover call: come to me
I lost my love down the river and forever my heart will yearn
Gone
Gone forever down the river of no return
Wail-a-ree, wail-a-ree
He’ll never belong to me
no return, no return, no return
Han ger mig en karta marockanska frimärken och lovar att höra av sig om han någonsin läser L’amoreux.
*
Frälsningsarmén kommer på svenska på Elisabeth Grate Förlag i februari 2013. Just nu pågår inspelningarna av den som film, med manus och regi av Abdellah Taïa själv.
Textutdrag från Ett arabiskt vemod: sida 11, sida 110, sida 62, sida 44.
