Evin Ahmad, "En dag ska jag bygga ett slott av pengar"

Till vardags är Evin Ahmad skådespelare på Folkteatern i Göteborg. Hanna Johansson läser hennes debutroman som vittnar om en begåvning utöver det vanliga.

Skådespelaren Evin Ahmads debutroman har en underbar titel, fylld av längtan. Den börjar med ett slags prolog: ”Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden”, för att tunnelbanelinjen löper nästan helt i mörker. Det är en vacker bild och en föraning om vad som komma skall, både resandet som övergripande tematik och Ahmads förmåga att dröja vid alldagliga scener och slipa dem till poesi.

Filmen "Dröm vidare"

Det är förresten svårt att undvika det där, ”skådespelaren Evin Ahmad”, yrkestiteln. Hon var stjärnan i Rojda Sekersöz lysande film "Dröm vidare" från tidigare i år och ingår i den fasta ensemblen vid Folkteatern i Göteborg. 

Det är också en impuls att vilja ledsaga läsaren, en stor del av "En dag ska jag bygga ett slott av pengar" upptas av berättarjagets väg till skådespeleriet. Studievägledarens skepsis och pappan som oroligt varnar att teater bara är en hobby, men som visar sig härbärgera egna skådespelardrömmar. Hyckleriet på scenskolan: innerstadsbarn som koketterar med att ha ont om pengar för att sedan hoppa upp på cykeln och åka hem till lägenheten som mamma och pappa har köpt, scenskolan där man diskuterar klass och rasism men inte hälsar på städarna.

Överlevarens skuld

Hindren som övervinns gör varken Ahmads huvudperson starkare eller svagare. De bara finns, det är erfarenheter vars effekter liksom löper parallellt och aldrig lämnar en. En begravning tidigt i romanen sätter tonen för den överlevnadsskuld som ska komma att prägla resan mot det andra livet.

Kanske ligger det också nära till hands att tänka på skådespelaren Evin Ahmad för att det är så lätt att föreställa sig det här materialet på scen. En del av det har hämtats från Ahmads examensmonolog "Bangaren", och det märks. Ibland är det som om texten vädjar om att förkroppsligas. Men att "En dag ska jag bygga ett slott av pengar" tycks vara skriven för en röst är inte ett problem – inte när rösten är så här unik.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.08.31

”Bland det rakaste och mest gripande jag läst om det svenska klassamhället”

PR-profilen Daniel Redgerts bok Vem fan är han?? kom i slutet av juli och har sålts in som en ”handbok i hur man tar sig fram och gör sig ett namn i dagens Sverige”. Spoiler: det gör man genom hård och strategisk social climbing men också, faktiskt, genom att jobba jävligt mycket: stå på Donken varje helg hela gymnasiet, jobba parallellt som restaurangnisse och på PR-byrå för några tusenlappar varje månad. Tills det efter ett par år lossnar, man får ett fetare PR-jobb och en Flashbacktråd, slipper samla gamla fimpar att röka och ta med sig eget tetra-vin till klubben.

Framgångssagan som skildras är egentligen inte särskilt kontroversiell. Däremot är Vem fan är han?? bland det rakaste och mest gripande jag läst om det svenska klassamhället, mycket tack vare att Daniel Redgert inte gör några anspråk på att varken verka smart och analytisk eller nå någon slags försoning. När han beskriver sin högstadietid är han oförblommerat föraktfull mot kompisen Martins mamma, som röker gula Blend och lyssnar på Kikki Danielsson och har en stor, brun hörnsoffa i skinn – ”anledningen till att jag än idag inte klarar av att sitta i vare sig hörn- eller skinnsoffor” – eller mot kompisen Carolines billiga smink som hon köpt på Ullared med sin ”SD-familj”, eller mot klasskompisarnas Bilddagboken-uppdateringar från fester med Smirnoff och cigg som nåns brorsa har köpt ut. ”Alkoläsk dricker man inte i Stockholm, och jag skulle aldrig dricka en Smirnoff”, svär den tonårige Daniel Redgert.

Men att han själv är måltavla för samma förakt är han samtidigt akut medveten om. Det finns en fantastisk mening som beskriver en högstadielärares överdrivet prydliga klädstil: ”Margaretha ville egentligen jobba på en finare skola, det var den hon var uppklädd för.” På den prosaiskt namngivna Nybyggeskolan där Daniel Redgert tillbringar sina tidiga tonår går det ”bråkstakar” och han har liksom förlorat redan när han börjar där, efter att inte ha klarat sång- och dansinträdesprovet till den snofsigare Fryxellska skolan där man får gå om man bor i villa eller kan just sjunga och dansa. Ett annat, bättre liv hägrar ständigt strax utom räckhåll.

Vad som för många provocerar hos Daniel Redgert, tror jag, är inte så mycket hans metoder för att nå framgång – de är, återigen, inte särskilt unika – utan att det han kämpar så hårt för ur något slags medvetet storstadsperspektiv är såna skitdrömmar. Vem fan vill jobba med PR? Så gärna? Men det är ju inte bara ett jobb som står på spel, det är just det där andra, attraktiva livet, ett självförverkligande som hänger på en ytterst skör tråd.

Sverige är osedvanligt statusorienterat utan att för den skull vara en meritokrati. Vad som spelar roll är vad du heter, vem du känner, i mindre utsträckning vad du gör. Att klättra upp ett pinnhål i den här förment platta hierarkin innebär att man får behandla alla som befinner sig strax under som luft, något Daniel Redgert som sagt har befunnit sig på båda sidorna av. Revanschlustan är en återkommande drivkraft. Den är ovanlig och uppfriskande, hans ärlighet inför detta faktum. I bokens insprängda karriärsfloskler må det stå saker som ”Kör, bara kör” och ”Var alltid självklar”, men Vem fan är han?? har ett betydligt mörkare framgångsbudskap: var född på rätt plats. Och är du inte det: var beredd på att plocka fimpar.

Ursprungligen publicerad på Politism, 2017.08.18

Ny FORM!

Hallå eller! Nytt nummer av FORM ute nu - jag har intervjuat Färg&Blanche och skrivit en krönika om skrädderi, Anna-Sara Dåvik och Atacac. Läs online eller i FORMs app. Eller gå och köp den i butik som på den gamla goda tiden.

Äntligen får konsten stå i centrum

Bland Moderna museets publikdragande retrospektiver har turen nu kommit till Marie-Louise Ekman.

Hanna Johansson applåderar en utställning som äntligen går på djupet med Ekmans konstnärskap.

Eyelinerpilar bakom runda glasögon, det långa håret med pannlugg. Skådespelerskan Ellen Jelineks mask i rollen som Teaterchefen i filmen ”Den dramatiska asylen” från 2013 identifierar henne genast som Marie-Louise Ekman. Det är svårt att tänka sig en svensk kulturpersonlighet med lika omedelbart tydliga attribut som hon, det där som gör någon lätt att klä ut sig till: Salvador Dalís mustasch, Frida Kahlos ögonbryn.

På Moderna museets retrospektiv visas ”Den dramatiska asylen” tillsammans med det omfattande måleriet, insamlade hårlockar, teckningar, en återskapad Giselle-kuliss, barnfilmen ”Barnförbjudet” från 1979. När den kom riktade Marie-Louise Ekman kritik mot ett kulturetablissemang som inte tillerkände barn samma förmåga – och kanske ännu viktigare, samma behov – av att som vuxna tillägna sig konst som är känslomässigt komplex. En uppfattning som så sent som förra året ekade i diskussionen om hur Suzanne Ostens film ”Flickan, mamman och demonerna” först försågs med en 15-årsgräns som skulle ha stängt ute dess tilltänkta publik.

Barnperspektivet hos Ekman har plockats upp i utställningsscenografins skalförskjutningar med jättelika väggmålningar och små skära träsoffor. Men det är inte ett perspektiv som baserar sig på en identifikation med ”barnet” som någon slags främmande varelse, utan på insikten om att vi som vuxna ständigt är samma barn som vi en gång varit. 

Instagram-vänligt

Eller, om man så vill, att vi som barn var samma vuxna som vi är i dag. Erfarenheter och inlärda beteenden till trots finns där samma ögon som ser på världen, handen som rör vid ett fluffigt rosa tyg eller vid någon man älskar. 

I ”Ålderslöst möte” från 2016 går en man och en kvinna mot varandra rakryggade och till synes unga, men efter sig släpar de en var sin oformlig siamesisk tvilling, en försvagad och åldrad eller rentav död version av sig själva. Kanske är det de åldrade gestalterna som faktiskt står för den yttre verkligheten medan de unga står för den inre, det jag som är närvarande i alla livets skeden under den förgängliga och föränderliga ytan. 

Om Modernas utställningar ibland känns lite väl optimerade för att generera maximalt med instagraminlägg – och make no mistake, du kommer garanterat se den här utställningen till leda genom ytliga bekantas linser på sociala medier under månaderna som kommer – har curatorn Jo Widoff här lyckats med något jag aldrig tidigare hade trott behövdes: att sätta Marie-Louise Ekman i ett sammanhang. 

Hon är en sådan gigant, en sådan man säger om lite fjäskigt: ”hon behöver ingen närmre presentation”. Men det är ju inte sant. Ända sedan 1960-talet har såväl kritiker som fans fastnat vid Marie-Louise Ekmans yta, vid eyelinern och de runda glasögonen, vid hennes dam i gul page som andravågsfeministerna underkände som motiv för att hon var så passiv, trots att hon oavbrutet och bokstavligen bröt sig ur sitt skal. Här kommer man bortom kulturpersonligheten, Teaterchefen, ner och in i konsten som är campy och karnevalisk, rolig och ärlig. 

Ytan, återigen, föränderlig. Men integriteten orubblig.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.06.16

Att ta hand om sin historia

Omhändertagandet genomsyrar Leonor Antunes utställning på Tensta Konsthall. 

Bakom en pelare på Tensta konsthall står en liten lilatonad vattensprayflaska, hjälpligt undangömd men tillgänglig. Den både är och är inte en del av utställningen ”Discrepancies with G. G.” av portugisiska Leonor Antunes, på samma sätt som en sladd både är och inte en del av en videoprojektion. 

Växterna som ingår i verken ”Franca I” och ”Sergio”, mistelkaktus och spansk mossa, behöver näring för att överleva. Men inte för mycket, betonar Antunes i programbladet, för då kan de dö.

Svenska arkitekten Greta Magnusson Grossman

”G. G.” i utställningstiteln syftar på den svenska arkitekten Greta Magnusson Grossman som var verksam framför allt på amerikanska västkusten i mitten av förra seklet, men också ritade en Kalifornieninspirerad villa i Hudiksvall 1959. 

”Diskrepanser med Villa Sundin” från 2016 har i läder och rep återskapat villans yta, och konsthallens nymålade ljusblå golv hämtar sin färg från dess mosaikgolv.

Bland verken på utställningen återkommer andra namn i titlarna, namn som refererar till (mestadels kvinnliga) pionjärer på arkitektur- och designområdet och som Leonor Antunes förhåller sig till genom mått, material och dimensioner. 

Omhändertagande genomsyrar utställningen

Ofta har de gemensamt en historia av förflyttning, både mellan discipliner och fysiska platser, att av olika skäl finna sitt sammanhang på ett nytt och oväntat ställe.

Tanken på omhändertagande genomsyrar utställningen, vare sig det handlar om att minnas att vattna blommorna, att förvalta ett konsthistoriskt arv eller hur ett material förändrar karaktär med åren. 

Antunes använder sig av mässing, läder, teak, valnöt och wenge, ett nästan violett träslag från Afrika; men det handlar inte om någon avmätt, minimalistisk intellektualism, snarare en driven av den djupt mänskliga längtan efter att bättre förstå tillvaron. 

I Antunes konst förenas kunskapstörst och skönhet. 

En näring för överlevnad som det inte kan bli för mycket av.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.06.12

Kulturhuset har gått vilse i blåbärsskogen

Kulturhuset Stadsteaterns nya konstsatsning handlar om "den farliga naturen".

Hanna Johansson blir irriterad över klyschorna och manar till uppryckning.

På väggen i förmaket till Kulturhusets nya utställning ”Natura dentata” kan man läsa att ”vi” som präglas av ”den nordiska synen på naturen” har ett förhållningssätt till den som är lika delar andligt, lika delar konsumtion. Naturen är en arena för avkoppling eller underhållning, där man badar och tältar och plockar svamp. Men, fortsätter texten, egentligen är naturen inte alls god utan också en ”kraft som saknar empati” och ruvar på farligheter.

Här sås ett frö till en irritation som inte kommer att lämna mig under tiden jag tillbringar i utställningen. Självklart saknar naturen empati, den tycker och känner ingenting. Naturen som en hotfull kraft är en uttjatad klyscha, och utgångsläget att folk i allmänhet förhåller sig till naturen som ett mysigt vardagsrum är dels tröttsamt medelklassigt, dels inte sant. Inte ens i Elsa Beskow-idyller om blonda barn som traskar i blåbärsskogen och åker längdskidor erbjuder naturen en helt och hållet trygg famn. 

Några höjdpunkter finns ändå

Den tunna röda koncepttråden gör inte de utställda verken någon tjänst. Mycket är starkt på egen hand, som Anna-Karin Brus detaljrika vanitas-kollage där hon, inspirerad av 1600-talskonstnären Jan Davidsz de Heems, har skapat svartvita förgänglighetsstilleben av gamla fotografier.

En annan höjdpunkt är Martin Bergströms och Thomas Klementssons suggestiva videoverk ”Kaamos” där torkade växter kokar i bubblande, glittrande, kolsvart vatten och nakna människokroppar tycks vara på väg ner i underjorden. Minna Palmqvists smältande smörskulptur i filmen ”Intimately social 5.10” ska också nämnas, både äcklig och intelligent.

Mötet äger aldrig rum

Men den lata tematiska inramningen får ”Natura dentata” att kännas som en examensutställning där en bred gemensam nämnare har klistrats på i efterhand.

Undertiteln ”Konst och mode i en mörk omfamning” utlovar ett möte som aldrig äger rum, i stället är det spretigt och ensamt. Ska Kulturhuset Stadsteatern bli en konstinstitution att räkna med krävs mer ambitiösa idéer och mindre amatörmässigt utförande än så här.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.03.22

Innanförskap och utanförskap på Moderna

Hanna Johansson ser Louolou Cherinets "Who learns my lessons complete?" på Moderna museet i Stockholm.

I Loulou Cherinets film "White women" (2002) är ljuset varmt och glödande som i Fassbinders "Querelle" eller som i en klyscha om en romantisk restaurang. En kamera roterar runt ett middagsbord efter maten, glasen är suddiga av fingeravtryck. 

Filmen visas, tillsammans med tre andra, på Moderna museets utställning "Who learns my lesson complete?", en dikt ur Walt Whitmans ständigt utökade och utvidgande samling "Leaves of grass". Centralt i Cherinets videoverk är skillnader, motsatspar som här/där, vit/svart, innanför/utanför. I "Statecraft" (2017) visas ett par filmer parallellt, inspelade gruppsamtal om ”innanförskap” i relation till ordet ”utanförskap”, ett ord som populariserades under valrörelsen 2006.

Improviserade reaktioner

På väggen intill projiceras verket "Magical transformations of the world" (2009), där fem skådespelare improviserar reaktioner på politiska utspel. Skådespelarna grimaserar missnöjt, för uppgivet händerna till ansiktet, som om de reagerade på samtalet som pågår bredvid eller oss som tittar på.

Men bäst, mest lockande är återigen "White woman". Den roterande kameran är hypnotiserande. Det finns en illusion av gemenskap eller någonting rentav generiskt i själva premissen: åtta män kring ett middagsbord i likadana tröjor som turas om att berätta om sina första möten med vita kvinnor, i förlängningen med vithet, med Sverige.

Sexualitet, kön och sår

I Moderna museets verksbeskrivning är de ”åtta svarta män” utan närmre identifikation, de namnges först i eftertexterna. Den ständigt rörliga kameran tvingar en att fokusera lika mycket på männen som lyssnar som den som pratar. Man glömmer bort vem som pratar. Det finns delade övergripande teman i männens historier: sexualitet, kön, sårbarhet, objektifiering, kärlek. 

Den unika erfarenheten framträder varv efter varv. De lyssnande männen kommer med inpass eller protester. Om dikotomierna är Loulou Cherinets ämne är formen snarare mötet, det sneda strecket mellan de där motsatsorden.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.03.21

Lesbiska lyckan radikal hos Wegener

Gerda Wegener blev världskänd genom Alicia Vikander i "The danish girl".

Hanna Johansson ser hennes erotiska målningar på Millesgården och finner en kvinnlig Tom of Finland.

Innan Hollywoodfilmen ”The danish girl” kom var Gerda Wegener mest känd för att med sin målning ”Porträtt av Ellen von Kohl” år 1907 ha utlöst en av Danmarks största konstfejder. Det var en vogue att måla naturalistiska bilder av vanligt folk, inte erotiskt laddade porträtt av judiska överklasstjejer.

Målningen refuserades från så många utställningar att Wegeners kollega, symbolistmålaren Gudmund Hentze, ryckte ut till hennes försvar i Politiken med en svavelosande debattartikel om hur konstetablissemanget bestod av en ”sammanbränd klump” av bondemålare.

Något erkännande i Danmark ledde bondemålarstriden aldrig till för Gerda Wegener, som fortsatte att vara för mycket för hemlandets konstscen: för modeintresserad, för glamourös. För kvinnlig. För starka färger.

Flickvännen Lili Elbe

Hennes motivkrets domineras av vackra kvinnor i pasteller, balettdansöser som Ulla Poulsen eller Carina Ari, skådespelerskor, kompisar, och inte att förglömma – utställningens undertitel låter ingen göra det – flickvännen Lili Elbe.

Det är omöjligt att prata om Gerda Wegener utan att prata om Lili Elbe, en av världens första öppna transkvinnor. Men här, där Wegeners porträtt, reklamteckningar och erotiska illustrationer visas i vad som känns som en ovanligt matig utställning för att vara Millesgården, blir hennes egen queerhet påtaglig:

I teckningen ”Två kvinnor sätter upp håret”, där en kvinna med klänningen nedhasad över brösten fipplar med en kam medan den andra sitter på sängen och röker. I en målning från Capri som föreställer Lili och Gerda vid en mur, en utsiktsplats kantad av palmer och skära hus, semesterklädda med hatt och scarf runt huvudet. Nedanför fötterna en liten vit hund. En liten familj. I konsten, i fiktionen, kan man formulera en sådan utopi.

Homosexuell och lycklig

Inför premiären av filmen ”Tom of Finland” om konstnären känd under samma namn, har det flera gånger sagts hur det mest radikala med hans bilder är hur männen ler. Inte det explicita homoerotiska innehållet utan den totala tryggheten de utstrålar. Samtidigt som ”Porträtt av Ellen von Kohl” väckte debatt dedikerade författaren E M Forster romanen ”Maurice”, med sitt lyckliga slut där två män faktiskt får varandra, till ”a happier time”.

Att vara homosexuell och lycklig har länge varit lika svårt som banbrytande. Att inte gå med på att någon måste dö på slutet, mördas brutalt eller begå självmord som final efter ett liv levt i skräck och självhat.

I verkligheten dog Lili Elbe i sviterna av sina könskorrigerande operationer, Gerda Wegener tio år därpå, bara 55 år gammal. Men i hennes bilder är kvinnorna för evigt unga och förälskade, champagneglasen fulla, festen aldrig slut.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2017.02.10

Yayoi Kusama bjuder på fantastiska världar

Den japanska konstnären Yayoi Kusama intar Moderna museet med en färgsprakande retrospektiv.

Hanna Johansson njuter av en mycket speciell utställning.

Yayoi Kusama har sagt att hon ska måla 100 målningar till innan hon dör. Nu är hon uppe i över 1 000. Nästa mål: 2 000. Men Kusama säger också att hon kommer att fortsätta att måla efter sin död, och om ni ursäktar att jag blir lite new ageig: jag tror henne.

Kusama fyller 87 i år och hennes retrospektiv turnerar just nu i Norden med en serie sena målningar. De är färdigställda mellan 2013 och 2015. Väldigt stora, färgerna bjärta.

Hon har alltid varit i centrum av sin egen konst, bokstavligen, bland annat genom att låta sig fotograferas i kläder som får henne att smälta in i verken. Utställningen på Moderna museet drar upp linjerna mellan de tidiga målningarna i födelsestaden Matsumoto till flytten till New York 1957, där Kusama delar ateljé med Donald Judd och Eva Hesse och börjar måla sina "Infinity nets", enorma målningar där tjockt pålagd färg bildar mönster som av mängder av hål. Att se dem i verkligheten är fantastiskt.

Mjuka tygfallosar

Vidare till skulpturerna där mjuka tygfallosar fästs vid vardagsföremål som stegar och väskor, till samarbetet med Louis Vuitton, till det färgstarka 1980-talet. Vid det här laget har Kusama, på grund av sina psykiatriska problem, frivilligt lagt in sig själv på det vårdhem i Tokyo där hon än i dag lever. Skilj på konst och konstnär, som man brukar säga när någon folkkär artist kommer ut som rasist eller sexualförbrytare eller dylikt - men i det här fallet är det omöjligt. Kusamas konst är en förlängning av den egna existensen, präglad av en osviklig integritet inför den egna, inre världen.

Kusama kommenterar

Med det sagt har vi inte att göra med någon världsfrånvänd konstnär. Med sina happenings iscensatta på platser som Wall Street, vid Frihetsgudinnan och i fontänen på MoMA - "Mausoleum of Modern Art", som hon kallade det - kommenterade hon både amerikansk politik och konstnärskapets villkor. Det tydligaste exemplet på det senare är "Narkissos trädgård", ett verk som återskapats och lagts till i Moderna museets version av retrospektivet. Till Venedigbiennalen 1966 beställde Kusama 1500 spegelbollar av plast som lades ut på marken utanför den italienska paviljongen. Snart började hon sälja bollarna: två dollar styck. Det dröjde inte länge innan hon blev utslängd från biennalen med motiveringen att man faktiskt inte kan sälja konst som om det vore korv eller glass.

Inte till salu

Ett bärande element i "Narkissos trädgård" är just transaktionen, men också hur verket bit för bit förändras. Det blickar framåt mot Félix Gonzalez-Torres högar av karameller där besökarna uppmanas att ta med sig en karamell ända tills högen, gradvis, upphör. På Moderna museet är spegelbollarna inte till salu - man kan inte sälja konst på ett museum som om det vore korv eller glass! - och "Narkissos trädgård" har därmed återvänt, på ett kanske lite sorgligt vis, dit det började.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2016.06.15

På rymdsafari hos Moderna museet

Häromveckan lyste superblodmånen på oss. På Moderna museet glittrar Olafur Eliassons ljuskaskader och regnbågar.

Hanna Johansson funderar över hur fenomenen fyller samma funktion.

Förra veckan ägde ett sällsynt naturfenomen runt. Det var superblodmåne, och jag försökte (men misslyckades med) att dagarna innan reda ut exakt vad detta innebar. Det var en månförmörkelse, hur som helst, och solljuset som filtrerades genom jordens atmosfär skulle göra månen röd.

Jag ställde ett alarm för att gå upp och titta på detta, främst motiverat av någon slags fear of missing out. Nästa gång detta fenomen äger rum är 2033, varnade tidningarnas vetenskapssidor. Så jag gick lydigt till ett berg i närheten av mitt hus, mötte några grannar som gett sig ut med samma avsikt som jag. Men det var molnigt och det enda som syntes var ett rostfärgat skimmer runt månen. Snart bröt vi upp, en efter en. Det var inte helt tillfredställande. Samtidigt fanns något trivsamt hedniskt i denna aktivitet: att vi stod där tillsammans, mitt i natten, och stirrade på himlen med oklar utdelning. Att få en skönhetsupplevelse? Nå någon sorts insikt?

På Moderna museets nyöppnade Olafur Eliasson-utställning "Verklighetsmaskiner"är den sortens meningsskapande aktivitet som vi ägnade oss åt där på berget central. Verklistan spänner från det tidiga nittiotalet till i år, med det för utställningen nyproducerade "Less Ego Wall", en kalejdoskopisk spegelvägg med fönster in mot nästa rum. Att speglar och fönster förekommer genomgående är kanske en övertydlig illustration av det Eliasson försöker att åstadkomma: att uppmärksamma besökaren i museirummet och göra henne delaktig och medveten om inte bara vad hon ser, utan hur. Redan namnet "Verklighetsmaskiner" anspelar ju på hur verkligheten konstrueras. Som i labyrinten "Seu corpo da obra", förlagd till ArkDes lokaler intill Moderna museet, där fält av magenta, cyan och gult som i en jättelik färgskrivare korsar varandra och bildar ett regnbågsfärgat system. I installationen "Beauty" från 1993 genomlyses en artificiell dimridå av strålkastare så att den flackar som ett tunt och glittrande tyg. Effekten påminner om ljuset runt molnen som omgärdade månen på min misslyckade rymdsafari. Skönheten är immateriell och uppstår också här bara under rätt förutsättningar, rätt ljusförhållanden, vid en särskild position. Dess karaktär av naturfenomen som den delar med "The Sandstorm Park" och "Moss Wall" bryts mot den tydligt demonstrerade konstruktionen, som en illustration av maktförhållandet mellan natur och kultur.

I utrymmet däremellan bottnar ju all existentiell ångest: att det finns gränser för vart vår kontroll som kulturvarelser når, att behöva underkasta sig förgänglighetens lagar. Verket "Big Bang Fountain" belyser förgängligheten och godtyckligheten i det egna seendet kanske bäst: en fontän som skjuter kaskader av vatten uppåt i totalt mörker lyses upp av stroboskopiskt ljus, som en kamerablixt, precis när vattnet når sin högsta punkt. Det är över på ett ögonblick. Bilden av det uppskjutna vattnet är unik och omöjlig att bevara.

Kärnan i "Verklighetsmaskiner" och i Eliassons hela konstnärskap är alltså kanske att försöka besvara varför jag och många med mig begav oss ut en höstnatt för att titta på himlen. Vad vi såg är inte lika viktigt som att vi försökte.

Ursprungligen publicerad i Expressen, 2015.10.05