8

It’s what I want in a relationship which might explain why I’m single now, ha ha. It’s, um, it’s kind of hard to… It’s that thing when you’re with someone and you love them and they know it, and they love you and you know it, but it’s a party! And you’re both talking to other people and you’re laughing and shining and you look across the room and catch each other’s eyes. But, but not because you’re possessive or it’s precisely sexual but because that is your person in this life. And it’s funny and sad but only because this life will end. And it’s this secret world that exists right there in public unnoticed that no one knows about. It’s sort of like how they say that, um, other dimensions exist all around us but we don’t have the ability to perceive them? That’s, that’s what I want out of a relationship or just life I guess. Love. Blah. I sound stoned. I’m not stoned. Thanks for dinner. Bye!

Jag trodde att Frances Ha skulle handla om kulturarbetare i tjugoårsåldern som koketterar med sina neuroser - vill jag ha det kan jag lika gärna läsa min egen skunkdagbok - och var inte beredd på att tycka om den. När ovanstående replik dök upp, i slutet av filmens första halva ungefär, var jag fortfarande inte säker på om jag gillade den eller inte. Jag tyckte om fotot. Jag relaterade otroligt mycket till huvudpersonen Frances vänskap med Sophia, hennes sambo fram till nyligen (jag bor med min bästa vän). Jag tyckte att manuset var smart och roligt och på rätt sida om gränsen till det irriterande självmedvetna. Men allt det här är torra och intellektuella bedömningar, saker jag skulle kunna skriva i en recension på Rotten Tomatoes om jag hade ägnat mig åt sånt. Vid den tidpunkten i filmen hade jag kunnat hitta på en motivering till varför jag gillade Frances Ha lika gärna som en motivering till varför jag inte gillade den, och den där repliken gav mig ett argument för det senare. Den fick mig att tänka på Joan Didions jätteroliga text om Manhattan. Såhär skriver hon:

What is arresting about these recent “serious” pictures of Woody Allen’s, about Annie Hall and Interiors as well as Manhattan, is not the way they work as pictures but the way they work with audiences. The people who go to see these pictures, who analyze them and write about them and argue the deeper implications in their texts and subtexts, seem to agree that the world onscreen pretty much mirrors the world as they know it. This is interesting, and rather astonishing, since the peculiar and hermetic self-regard in Annie Hall and Interiorsand Manhattan would seem nothing with which large numbers of people would want to identify. The characters in these pictures are, at best, trying. They are morose. They have bad manners. They seem to take long walks and go to smart restaurants only to ask one another hard questions. “Are you serious about Tracy?” the Michael Murphy character asks the Woody Allen character in Manhattan. “Are you still hung up on Yale?” the Woody Allen character asks the Diane Keaton character. “I think I’m still in love with Yale,” she confesses several scenes later. “You are?” he counters, “or you think you are?” All of the characters in Woody Allen pictures not only ask these questions but actually answer them, on camera, and then, usually in another restaurant, listen raptly to third-party analyses of their own questions and answers.

Kopplingen är inte helt självklar, men när Frances börjar prata om kärlek bokstavligen out of the blue - hon är full på en middag och knackar värdinnan på axeln mitt i ett samtal för att hålla den där monologen - tänkte jag att jaha, jag förstår: det är den känslan som Greta Gerwig och Noah Baumbach har velat göra en film om. Och så gjorde de en film om folk som pratar om den känslan istället. Lite som när Woody Allen mot slutet av Manhattan ligger på sin soffa och dikterar en idé till en novell i en bandspelare, en idé som också gäller för filmen vi nyss har sett: “People in Manhattan are constantly creating these real unnecessary neurotic problems for themselves that keep them from dealing with more terrifying unsolvable problems about the universe.”

Men jag gillar Manhattan! Och inte trots det utan kanske just därför: den erkänner att den skildrar onödiga problem, mina problem, som trots att jag kan ha distans till dem typ när man pratar om existensens villkor på en middag ändå känns enorma för just mig. Eller, det är egentligen också att dra det för långt. Kärleken jag känner för Manhattan är nästan helt intuitiv, precis som kärleken inför allt man genuint tycker om: jag skulle kunna sätta ord på den om någon bad mig, men jag behöver inte. 

Och efter den där repliken, när Frances åker på sin extremt deppiga Paris-weekend, började jag få känslor för Frances Ha. Kärleksmonologen får för övrigt sin förklaring, eller vad man säger, när Frances och Sophia möter varandras blick i slutet (hade jag hållit i saxen hade filmen verkligen slutat just där). Alla vändningar som kom efteråt avstyrde alla farhågor om att det här skulle vara en film som tar sig själv på för stort allvar - för den är självmedveten, medveten om att personerna den skildrar inte har stora episka konflikter i sina liv och medvetna om att livet på den här jorden är tillräckligt vackert och sjukt för att ändå göra en långfilm av.  

I en scen klagar Frances för sin roommate Benji om att hon är fattig. Han svarar att det är du inte alls, det där är en förolämpning mot alla som är fattiga på riktigt. Ja, du har väl rätt, säger hon och verkar faktiskt mena det, men utan att det utmålas som någon stor uppenbarelse och utan att budskapet till publiken går förlorat: om fattigdom är relativt sitt sammanhang (vilket jag skulle vilja hävda) är Frances visst fattig, i egenskap av kulturarbetare i en trångbodd metropol utan de fuck you-pengar som till exempel Benji har. Jag läste en text någonstans som kritiserade Frances Ha för att den inte drar den här politiska linjen längre, att allt trots allt löser sig för Frances, men jag tycker tvärtom. För det första hade det kunnat bli så jävla Dickensian om hon gick från fungerande vän och flickvän med fast jobb och lägenhet till att stå på gatan och steppa (och dessutom lite tveksamt ur något sorts normkritiskt perspektiv att den utlösande faktorn för allt detta är att hon gör slut med sin kille), för det andra: hade man velat avsluta filmen på det sättet hade man blivit tvungen att erbjuda en lösning. In i mörkret eller ut i ljuset. Nu hände det här: Frances åkte till Paris och vantrivdes. Hon och hennes bästis kommer antagligen aldrig att ta över världen, som de hade bestämt, och hon hade antagligen rätt när hon sa till Sophia att Sophias kille numera kommer att vara den första och kanske enda som får veta saker om Sophias liv, stort som smått. Livet förändras. Inte alltid till det bättre. Inte alltid till det chockartat sämre heller. Den vemodiga påminnelsen kommer förmodligen att stanna kvar längre än minnet av Frances Has lyckliga slut.


Inga kommentarer: