5





När jag intervjuade författaren Abdellah Taïa förra hösten berättade han om hur det dröjde upp till tjugoårsåldern innan han utvecklade en känslighet för koderna som avslöjade att han inte var ensam bög i Marocko, att det rentav fanns en arabisk gaykultur. Sabah, en popstjärna som han hade vuxit upp omgiven av, blev först då en gayikon i hans medvetande. Han nämnde Mahmoud Ahmadinejads uttalande om att homosexualitet inte existerar i Iran, "bullshit", men jag tycker ändå att det är intressant hur starkt den där osynligheten kan inympas. Jag frågade hur han ser på sin egen roll som i princip den enda öppna homosexuella författaren i Marocko, om än i exil sedan nästan femton år. Kunde han se sig själv som en förebild för homosexuella ungdomar, kan hans närvaro i arabiskt kulturliv tidigarelägga det där uppvaknandet?
Han svarade väldigt fint: jag är ingen förebild, men jag är deras bror. Och: bara genom att prata om mitt liv benämner jag erfarenheten att vara homosexuell arab, även om det inte explicit är det jag pratar om.


Jag kom att tänka på detta när jag läste Masha Gessen i DN idag. Hon skriver: "Vad de än menade med homosexuell propaganda så var jag nog skyldig till det. Jag hade två barn och ett tredje på väg (min flickvän var gravid) vilket innebar att jag förmodligen propagerade inför minderåriga. Och detta innebar i förlängningen att lagarna faktiskt kunde tillämpas mot mig. Först skulle jag anhållas för lagbrott och bötfällas, och därefter skulle socialtjänsten oundvikligen gripa in."
Gessen beskriver senare hur hon frågar en adoptionsadvokat om hon borde oroa sig för att hennes äldsta son, som hon adopterade för tretton år sedan, ska bli omhändertagen av socialtjänsten. Hon får svaret att uppmana sin son att springa om okända personer närmar sig honom.


Alltså: att bara genom att existera göra sig skyldig till ett brott som gör att soc kan ta ens barn...Det är liksom talande att Masha Gessen flyr landet ("med relativ lätthet – i motsats till tusentals andra hbtq-familjer och individer i Ryssland", som hon själv påpekar i slutet av sin text) efter lagstiftningen om "homosexuell propaganda" snarare än efter att ha skrivit en bok som pekar ut Putin som mördare, Mannen utan ansikte. När den var aktuell på svenska konstaterade hon att det fungerar lite som en försäkring att vara känd utomlands, men i det här sammanhanget hjälper ju inte det.



Jag har ingen avslutning, jag vet inte hur man skulle kunna knyta ihop det här. Men. Fy fan va fittigt, d e röva...




Inga kommentarer: