2

Att en tjej spetsar sin kille med en bajonett och sen blir dumpad av honom i ambulansen med orden "you'll always be the enemy" hade kunnat hända i Girls lika gärna som i Mad Men, men nu hände det i Mad Men, och det är jag glad för - det kändes som någon sorts lön för mödan att tröska igenom de tilltagande träiga avsnitten innan. En annan höjdpunkt med den senaste Mad Men-säsongen: Bob Benson, för att han gav mig en anledning att se om The Boys in the Band.

Sjätte säsongen av Mad Men utspelar sig 1968, 1968 kom off-Broadway pjäsen The Boys in the Band vilken filmatiserades två år senare med så vitt jag vet alla skådespelare från teateruppsättningen kvar. Ett födelsedagskalas på övre Manhattan, på gästlistan sex urbana bögar, värdens straighta collegekompis dyker upp; drama ensues. Filmaffischen är för övrigt skitrolig tycker jag, särskilt som jag berättade om filmen för en kompis vid något tillfälle och den svarade "The Boys in the Band, är det en musikal?"

1968, det var alltså innan Stonewallupproren, och 1970 var efteråt, men det är förstås inget man lägger märke till. Vito Russo, gayaktivist och författare till boken The Celluloid Closet som senare blev film (tips! jättebra), har sagt vid något tillfälle att hans eget uppvaknande inte alls kom i samband med Stonewall utan vid en annan razzia en tid senare (som mig veterligen inte genererade några uppror) där en latinamerikansk kille (racist! förlåt men minns verkligen inte varifrån han kom) försökte fly genom ett fönster, han hade blivit utvisad om han hade blivit upptäckt, och skadade sig allvarligt. Aktivister delade ut flyers där det stod "NO MATTER HOW YOU SEE IT, DIEGO VINALES WAS PUSHED". Stickspår, förlåt. Men jag tycker det här är så kul! Alltså att höra hur folk som påverkades av Stonewall levde innan och efter upproren pågick, snarare än att höra talas om det som en händelse som delade historien i ett före och ett efter.

The Boys in the Band är en sån berättelse och även om filmen har en lite teatralisk bismak är det så jävla intressant att bara föreställa sig de här personernas liv. Hur det såg ut tio år innan den där festen, hur det såg ut tio år efter. Mer än hälften av skådespelarna var döda i sviterna av aids innan 90-talet. När filmen kom fanns det tidningar som vägrade att ta in annonser för den. Ändå fick den (ibland i samma tidningar) rätt bra och initierad kritik, vilket måste tyda på åtminstone någon nivå av kunskap och tolerans, eller...? Jag vet inte. Se den om du är nyfiken i alla fall.

Mer before Stonewall-tips:
* Dokumentären Before Stonewall, kom på åttiotalet det vill säga i grevens tid: många som var out and about på 1920-talet levde fortfarande och kunde ställa upp på intervjuer.
* Edie and Thea - A Very Long Engagement. På svenska heter den här filmen Homosexuella eleganter i New York vilket jag läste som Homosexuella elefanter i New York ända fram tills jag tryckte på play på SVT:s hemsida. Ville uppenbarligen se den filmen också, fixa gärna. Men Edie and Thea i alla fall: så gripande och hemsk om kärlek, döden, sextiotalet, gayaktivism med mera.
* Chris and Don. Handlar om Christopher Isherwood (alla hans böcker är ju också i den här genren kan man säga...) och hans kille Don Bachardy.

Inga kommentarer: