9

Intervjuer är så extremt tacksamt. Man behöver inte tänka så mycket, man får träffa folk som gör roliga saker och man kan vifta med sina egna texter utan att det verkar som om man skryter. Vilket jag hade tänkt göra nu! Här är sommarens skörd, för er som till äventyrs inte följer mitt varje steg och har missat någonting...



För ett tag sen intervjuade jag textilkonstnären ClaesMikael Svensson för lokaltidningen SoFo - har inte läst slutversionen som verkar ha översatts till engelska, men om ni gärna vill göra det och bor i Stockholm finns den lite här och var söder om Folkkungagatan. Han är på omslaget till tidskriften Hemslöjd just nu och man kan se bilder på hans konstverk här. Jag är jätteglad att det här Hemslöjd-numret verkar ha blivit så uppmärksammat (det genererade en raljant notis i DN, i alla fall!), för CM är så grym. Det är konstverk som handlar mycket om tid, ser jag det som - material som måste bearbetas länge, tekniker som har funnits i hundratals år. 


Sen pratade jag för Bons räkning med Wu Tsang, som har varit Iaspis-stipendiat i Stockholm, om hens dokumentärfilm Wildness. Den handlar om en hel massa saker egentligen - gentrifiering, representation, transfobi, invandring, gayhistoria - men framför allt om utrymme. Personerna den här filmen skildrar svävar ibland i livsfara på gatan, men nattklubben är som ett andra (eller i några fall, första) hem... det är ju både fascinerande och deprimerande. Tsang ligger bakom ett performancekonstverk som är jävla nifty: skådespelare lipsynchar bortklippta scener ur Paris Is Burning. Det är en så fyndig kommentar till dokumentärfilmarens roll, tycker jag.
Extramaterial: Crystal LaBeijas raseriutbrott.

Slutligen: Erik Bjerkesjö i Rodeo. Han visar för första gången i Sverige på modeveckan nu på måndag, men han har fått massvis med priser och visat i Milano innan dess. Jag brukar vara lite ambivalent inför modeveckan av lite olika anledningar som jag inte orkar gå in på nu, men jag ser verkligen fram emot hans visning. Läs om du vill veta mer om skosulor och tjurnackar.....

8

It’s what I want in a relationship which might explain why I’m single now, ha ha. It’s, um, it’s kind of hard to… It’s that thing when you’re with someone and you love them and they know it, and they love you and you know it, but it’s a party! And you’re both talking to other people and you’re laughing and shining and you look across the room and catch each other’s eyes. But, but not because you’re possessive or it’s precisely sexual but because that is your person in this life. And it’s funny and sad but only because this life will end. And it’s this secret world that exists right there in public unnoticed that no one knows about. It’s sort of like how they say that, um, other dimensions exist all around us but we don’t have the ability to perceive them? That’s, that’s what I want out of a relationship or just life I guess. Love. Blah. I sound stoned. I’m not stoned. Thanks for dinner. Bye!

Jag trodde att Frances Ha skulle handla om kulturarbetare i tjugoårsåldern som koketterar med sina neuroser - vill jag ha det kan jag lika gärna läsa min egen skunkdagbok - och var inte beredd på att tycka om den. När ovanstående replik dök upp, i slutet av filmens första halva ungefär, var jag fortfarande inte säker på om jag gillade den eller inte. Jag tyckte om fotot. Jag relaterade otroligt mycket till huvudpersonen Frances vänskap med Sophia, hennes sambo fram till nyligen (jag bor med min bästa vän). Jag tyckte att manuset var smart och roligt och på rätt sida om gränsen till det irriterande självmedvetna. Men allt det här är torra och intellektuella bedömningar, saker jag skulle kunna skriva i en recension på Rotten Tomatoes om jag hade ägnat mig åt sånt. Vid den tidpunkten i filmen hade jag kunnat hitta på en motivering till varför jag gillade Frances Ha lika gärna som en motivering till varför jag inte gillade den, och den där repliken gav mig ett argument för det senare. Den fick mig att tänka på Joan Didions jätteroliga text om Manhattan. Såhär skriver hon:

What is arresting about these recent “serious” pictures of Woody Allen’s, about Annie Hall and Interiors as well as Manhattan, is not the way they work as pictures but the way they work with audiences. The people who go to see these pictures, who analyze them and write about them and argue the deeper implications in their texts and subtexts, seem to agree that the world onscreen pretty much mirrors the world as they know it. This is interesting, and rather astonishing, since the peculiar and hermetic self-regard in Annie Hall and Interiorsand Manhattan would seem nothing with which large numbers of people would want to identify. The characters in these pictures are, at best, trying. They are morose. They have bad manners. They seem to take long walks and go to smart restaurants only to ask one another hard questions. “Are you serious about Tracy?” the Michael Murphy character asks the Woody Allen character in Manhattan. “Are you still hung up on Yale?” the Woody Allen character asks the Diane Keaton character. “I think I’m still in love with Yale,” she confesses several scenes later. “You are?” he counters, “or you think you are?” All of the characters in Woody Allen pictures not only ask these questions but actually answer them, on camera, and then, usually in another restaurant, listen raptly to third-party analyses of their own questions and answers.

Kopplingen är inte helt självklar, men när Frances börjar prata om kärlek bokstavligen out of the blue - hon är full på en middag och knackar värdinnan på axeln mitt i ett samtal för att hålla den där monologen - tänkte jag att jaha, jag förstår: det är den känslan som Greta Gerwig och Noah Baumbach har velat göra en film om. Och så gjorde de en film om folk som pratar om den känslan istället. Lite som när Woody Allen mot slutet av Manhattan ligger på sin soffa och dikterar en idé till en novell i en bandspelare, en idé som också gäller för filmen vi nyss har sett: “People in Manhattan are constantly creating these real unnecessary neurotic problems for themselves that keep them from dealing with more terrifying unsolvable problems about the universe.”

Men jag gillar Manhattan! Och inte trots det utan kanske just därför: den erkänner att den skildrar onödiga problem, mina problem, som trots att jag kan ha distans till dem typ när man pratar om existensens villkor på en middag ändå känns enorma för just mig. Eller, det är egentligen också att dra det för långt. Kärleken jag känner för Manhattan är nästan helt intuitiv, precis som kärleken inför allt man genuint tycker om: jag skulle kunna sätta ord på den om någon bad mig, men jag behöver inte. 

Och efter den där repliken, när Frances åker på sin extremt deppiga Paris-weekend, började jag få känslor för Frances Ha. Kärleksmonologen får för övrigt sin förklaring, eller vad man säger, när Frances och Sophia möter varandras blick i slutet (hade jag hållit i saxen hade filmen verkligen slutat just där). Alla vändningar som kom efteråt avstyrde alla farhågor om att det här skulle vara en film som tar sig själv på för stort allvar - för den är självmedveten, medveten om att personerna den skildrar inte har stora episka konflikter i sina liv och medvetna om att livet på den här jorden är tillräckligt vackert och sjukt för att ändå göra en långfilm av.  

I en scen klagar Frances för sin roommate Benji om att hon är fattig. Han svarar att det är du inte alls, det där är en förolämpning mot alla som är fattiga på riktigt. Ja, du har väl rätt, säger hon och verkar faktiskt mena det, men utan att det utmålas som någon stor uppenbarelse och utan att budskapet till publiken går förlorat: om fattigdom är relativt sitt sammanhang (vilket jag skulle vilja hävda) är Frances visst fattig, i egenskap av kulturarbetare i en trångbodd metropol utan de fuck you-pengar som till exempel Benji har. Jag läste en text någonstans som kritiserade Frances Ha för att den inte drar den här politiska linjen längre, att allt trots allt löser sig för Frances, men jag tycker tvärtom. För det första hade det kunnat bli så jävla Dickensian om hon gick från fungerande vän och flickvän med fast jobb och lägenhet till att stå på gatan och steppa (och dessutom lite tveksamt ur något sorts normkritiskt perspektiv att den utlösande faktorn för allt detta är att hon gör slut med sin kille), för det andra: hade man velat avsluta filmen på det sättet hade man blivit tvungen att erbjuda en lösning. In i mörkret eller ut i ljuset. Nu hände det här: Frances åkte till Paris och vantrivdes. Hon och hennes bästis kommer antagligen aldrig att ta över världen, som de hade bestämt, och hon hade antagligen rätt när hon sa till Sophia att Sophias kille numera kommer att vara den första och kanske enda som får veta saker om Sophias liv, stort som smått. Livet förändras. Inte alltid till det bättre. Inte alltid till det chockartat sämre heller. Den vemodiga påminnelsen kommer förmodligen att stanna kvar längre än minnet av Frances Has lyckliga slut.


7



Har skrivit om Lady Gagas nya låt Burqa i Rodeo...


... och i Expressen. De är lite olika, hur får ni ta reda på själva.

En fotnot till Rodeo-krönikan bara: jag älskar ju faktiskt både sex och pengar. Vet inte varför jag skrev så.

6


Fan vad bra krönikorna i DN Kultur har blivit sedan Lawen Mohtadi började skriva där. 


5





När jag intervjuade författaren Abdellah Taïa förra hösten berättade han om hur det dröjde upp till tjugoårsåldern innan han utvecklade en känslighet för koderna som avslöjade att han inte var ensam bög i Marocko, att det rentav fanns en arabisk gaykultur. Sabah, en popstjärna som han hade vuxit upp omgiven av, blev först då en gayikon i hans medvetande. Han nämnde Mahmoud Ahmadinejads uttalande om att homosexualitet inte existerar i Iran, "bullshit", men jag tycker ändå att det är intressant hur starkt den där osynligheten kan inympas. Jag frågade hur han ser på sin egen roll som i princip den enda öppna homosexuella författaren i Marocko, om än i exil sedan nästan femton år. Kunde han se sig själv som en förebild för homosexuella ungdomar, kan hans närvaro i arabiskt kulturliv tidigarelägga det där uppvaknandet?
Han svarade väldigt fint: jag är ingen förebild, men jag är deras bror. Och: bara genom att prata om mitt liv benämner jag erfarenheten att vara homosexuell arab, även om det inte explicit är det jag pratar om.


Jag kom att tänka på detta när jag läste Masha Gessen i DN idag. Hon skriver: "Vad de än menade med homosexuell propaganda så var jag nog skyldig till det. Jag hade två barn och ett tredje på väg (min flickvän var gravid) vilket innebar att jag förmodligen propagerade inför minderåriga. Och detta innebar i förlängningen att lagarna faktiskt kunde tillämpas mot mig. Först skulle jag anhållas för lagbrott och bötfällas, och därefter skulle socialtjänsten oundvikligen gripa in."
Gessen beskriver senare hur hon frågar en adoptionsadvokat om hon borde oroa sig för att hennes äldsta son, som hon adopterade för tretton år sedan, ska bli omhändertagen av socialtjänsten. Hon får svaret att uppmana sin son att springa om okända personer närmar sig honom.


Alltså: att bara genom att existera göra sig skyldig till ett brott som gör att soc kan ta ens barn...Det är liksom talande att Masha Gessen flyr landet ("med relativ lätthet – i motsats till tusentals andra hbtq-familjer och individer i Ryssland", som hon själv påpekar i slutet av sin text) efter lagstiftningen om "homosexuell propaganda" snarare än efter att ha skrivit en bok som pekar ut Putin som mördare, Mannen utan ansikte. När den var aktuell på svenska konstaterade hon att det fungerar lite som en försäkring att vara känd utomlands, men i det här sammanhanget hjälper ju inte det.



Jag har ingen avslutning, jag vet inte hur man skulle kunna knyta ihop det här. Men. Fy fan va fittigt, d e röva...




4

Karin Broos, Heather Horton.


Så förtjust just nu. Karin Broos ställdes ut på Sven-Harrys hösten 2011, jag var inte såld då. Men nu så.
Hon och Heather Horton påminner mycket om varandra, det verkar så om man bildgooglar lite i alla fall. Nästan alltid kvinnor, ofta ensamma, ofta på en gräns inbillar jag mig: här mellan flytande och sjunkande eller mellan vaken och sovande, också det ett sätt att flyta eller sjunka. Periodvis är jag rädd för att somna för att jag tycker att det är obehagligt att känna hur jag förlorar medvetandet.
Och ytorna, såklart. Lakan, kläder, duschdraperier, vatten.
Och att det är realistiska porträtt.
Tanken på att det finns ett enkelt sätt att fånga den där likheten, alla de där vecken, och att välja bort det sättet--jag vet inte hur jag ska uttrycka mig utan att låta biblisk:

Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den.

Nog om det. Konsttips! Konstpaus.

3

Jag är förtjust i Y av följande anledningar:

* På engelska uttalas det likadant som "why", varför.
* På spanska uttalas det som ett gällt pip och betyder "och".
* På franska betyder det någonting om riktning och plats som jag aldrig riktigt har greppat. Det är en tredjedel av frasen il y a, "det finns".
* På svenska är det en ganska förbisedd bokstav, men alla ord jag kommer på som börjar på y är ymnigt, yppigt, ynnest, stora bjussiga ord.

Jag har haft den här adressen sen jag var femton år. Kan ni tro det. Jag kan det knappt.

2

Att en tjej spetsar sin kille med en bajonett och sen blir dumpad av honom i ambulansen med orden "you'll always be the enemy" hade kunnat hända i Girls lika gärna som i Mad Men, men nu hände det i Mad Men, och det är jag glad för - det kändes som någon sorts lön för mödan att tröska igenom de tilltagande träiga avsnitten innan. En annan höjdpunkt med den senaste Mad Men-säsongen: Bob Benson, för att han gav mig en anledning att se om The Boys in the Band.

Sjätte säsongen av Mad Men utspelar sig 1968, 1968 kom off-Broadway pjäsen The Boys in the Band vilken filmatiserades två år senare med så vitt jag vet alla skådespelare från teateruppsättningen kvar. Ett födelsedagskalas på övre Manhattan, på gästlistan sex urbana bögar, värdens straighta collegekompis dyker upp; drama ensues. Filmaffischen är för övrigt skitrolig tycker jag, särskilt som jag berättade om filmen för en kompis vid något tillfälle och den svarade "The Boys in the Band, är det en musikal?"

1968, det var alltså innan Stonewallupproren, och 1970 var efteråt, men det är förstås inget man lägger märke till. Vito Russo, gayaktivist och författare till boken The Celluloid Closet som senare blev film (tips! jättebra), har sagt vid något tillfälle att hans eget uppvaknande inte alls kom i samband med Stonewall utan vid en annan razzia en tid senare (som mig veterligen inte genererade några uppror) där en latinamerikansk kille (racist! förlåt men minns verkligen inte varifrån han kom) försökte fly genom ett fönster, han hade blivit utvisad om han hade blivit upptäckt, och skadade sig allvarligt. Aktivister delade ut flyers där det stod "NO MATTER HOW YOU SEE IT, DIEGO VINALES WAS PUSHED". Stickspår, förlåt. Men jag tycker det här är så kul! Alltså att höra hur folk som påverkades av Stonewall levde innan och efter upproren pågick, snarare än att höra talas om det som en händelse som delade historien i ett före och ett efter.

The Boys in the Band är en sån berättelse och även om filmen har en lite teatralisk bismak är det så jävla intressant att bara föreställa sig de här personernas liv. Hur det såg ut tio år innan den där festen, hur det såg ut tio år efter. Mer än hälften av skådespelarna var döda i sviterna av aids innan 90-talet. När filmen kom fanns det tidningar som vägrade att ta in annonser för den. Ändå fick den (ibland i samma tidningar) rätt bra och initierad kritik, vilket måste tyda på åtminstone någon nivå av kunskap och tolerans, eller...? Jag vet inte. Se den om du är nyfiken i alla fall.

Mer before Stonewall-tips:
* Dokumentären Before Stonewall, kom på åttiotalet det vill säga i grevens tid: många som var out and about på 1920-talet levde fortfarande och kunde ställa upp på intervjuer.
* Edie and Thea - A Very Long Engagement. På svenska heter den här filmen Homosexuella eleganter i New York vilket jag läste som Homosexuella elefanter i New York ända fram tills jag tryckte på play på SVT:s hemsida. Ville uppenbarligen se den filmen också, fixa gärna. Men Edie and Thea i alla fall: så gripande och hemsk om kärlek, döden, sextiotalet, gayaktivism med mera.
* Chris and Don. Handlar om Christopher Isherwood (alla hans böcker är ju också i den här genren kan man säga...) och hans kille Don Bachardy.